Picnic någon?
Jag tänker alldeles för mycket på saker som är totalt betydelselösa. Och alldeles för lite på saker jag borde tänka på, som min framtid.
Ett år efter studenten har livet rullat på med jobb, vänner, familj och fritid. Det är som om hjärnan stått på stand-by. Visst har det varit skönt att ta en rejäl paus efter det sjukt jobbiga sista året i gymnasiet men nu är jag inte säker på om det är av bekvämlighet eller förnekelse som jag inte tar tag i livet igen.
Jag gillar inte min kropp men jag tränar inte, jag gillar inte min hy men jag tar inte hand om den som jag borde, jag har tusen frågor om min framtid som säkert har svar men som jag inte orkar söka.
Jag överväger starkt på att bryta mot en princip och tanke jag haft i flera år, för jag trivs inte med mig själv.
Åter igen gråter jag inombords och skrattar bland vänner. Jag har alla medel som kan göra mig lycklig, jag vet vilken väg jag måste gå och hur jag ska ta mig dit. Ändå väljer jag att inte röra mig en enda centimeter åt det hållet.
Åter igen har jag dig i mina tankar. Och du gör mig lika svag, igen. Samtidigt är du den förste som inte fått mig att känna mig ful, och stor och tråkig. Du har till och med sagt att jag haft något extra i mig. Kommer du ihåg?
Ett år efter studenten har livet rullat på med jobb, vänner, familj och fritid. Det är som om hjärnan stått på stand-by. Visst har det varit skönt att ta en rejäl paus efter det sjukt jobbiga sista året i gymnasiet men nu är jag inte säker på om det är av bekvämlighet eller förnekelse som jag inte tar tag i livet igen.
Jag gillar inte min kropp men jag tränar inte, jag gillar inte min hy men jag tar inte hand om den som jag borde, jag har tusen frågor om min framtid som säkert har svar men som jag inte orkar söka.
Jag överväger starkt på att bryta mot en princip och tanke jag haft i flera år, för jag trivs inte med mig själv.
Åter igen gråter jag inombords och skrattar bland vänner. Jag har alla medel som kan göra mig lycklig, jag vet vilken väg jag måste gå och hur jag ska ta mig dit. Ändå väljer jag att inte röra mig en enda centimeter åt det hållet.
Åter igen har jag dig i mina tankar. Och du gör mig lika svag, igen. Samtidigt är du den förste som inte fått mig att känna mig ful, och stor och tråkig. Du har till och med sagt att jag haft något extra i mig. Kommer du ihåg?
Kommentarer
Trackback
