God, I like to play the victim
Jag är nog inte skapt för så mycket fantasi som jag har. Går och lurar mig själv, drömmer mig bort och tror att allt dels kommer att lösa sig till det bättre och dels att det kommer att ske enkelt. Jag har så fel.
Saker löser sig inte lätt, och om de gör det är det sällan till det bättre. Men ändå låter jag min fantasi skena iväg och jag väljer att tro på scenariot som ritas upp. Och igen och igen inser jag att världen inte fungerar så, och igen och igen blir jag besviken.
Ta mitt senaste "scenario". Vi träffas, promenerar tillsammans in till stan, köper lite kinamat, hyr en film, äter och myser hemma hos dig och har det underbart hela kvällen. Men någonstans fanns en misstanke i mitt huvud. Något som sa att det var alldeles för lätt, att saker och ting inte fungerar så. Men lyssnade jag? Haha, inte en chans. Jag fantiserade. Jag såg filmen tillsammans med oss, jag åt av maten och jag myste på sängen. Jag gjorde allt som vi skulle göra. Sen insåg jag varför allt inte kännts helt hundra. Du hade ju planer för kvällen. Planer kl 19. Så jag ringer och hör efter. "Jo, det var ju kl 19. Men vi kan ju fika på stan vid 16?"
Och jag säger ja, för jag vill ju inget hellre än att träffa dig. Och jag säger ja till att fika på caféet mitt i gallerian, trots att jag vet att mina två bekanta jobbar där. Mina två bekanta som är för bra för att heja på mig. Jag säger ja trots att jag egentligen inte vill fika där. Jag gör det för nu skenar min fantasi. Och om jag lärt mig något från senast borde jag lita på den där känslan av att något inte är som det ska. Presenten som jag lagt ner åtskilliga timmar på kommer inte att komma till sin rätt. Och du ska ju inte ens hem emellan vårt fika och ditt möte kl 19. Jag vet inte ens om jag ska ta med den eller inte. Den kommer bara att vara i vägen och det kommer kännas pinsamt när du öppnar den på caféet. Den är ju personlig. Bara för dig.
Så, jag säger inte att jag ska fika med dig senare. Jag säger inte att jag ska på dejt. Jag känner mig mer som ett inbokat möte, ett nödvändigt ont och det spelar faktiskt ingen roll hur gullig du än är när vi pratar eller hur mycket du säger att du gillar att umgås med mig. Mitt nummer på kölappen kommer snart att ropas upp, och då har jag min avsatta tid för besök i din värld.