cabreu

Mitt liv är fullt av totalt meningslösa dagar. Jag är officiellt I-landsskadad eftersom jag har förmånen att ligga i en egen säng, i ett eget rum, i ett hus med tak och värme och där jag kan känna mig trygg. Jag har privilegiet att kunna öppna en fullproppad kyl och välja och vraka bland utbudet i köksskåpen. Utanför dörren står en bil, tankad och klar, till mitt förfogande. Jag har massor av kläder i min garderob och tusen skönhetsartiklar som ska putsa på en redan hel och frisk kropp. Jag har en vardag där det svåraste beslutet kan stå mellan om jag ska ha stövlar eller tennisskor på mig.

Jag hör till och med till den elit som har ett jobb där jag inte lider, utan där jag faktiskt trivs och tjänar förhållandevis bra med pengar. Ett jobb jag har lediga dagar ifrån. Det är just de lediga dagarna som samvetet kommer krypandes. Det kommer ungefär i samma veva som jag öppnar ögonen och av någon outgrundlig anledning börjar nynna på en låt. Det kommer och det gnager. Det  är inte alls som när lärarna prompt försöker få en att uppskatta skolmaten, som förresten är gratis i äkta I-landsanda, med sina kommentarer om att "tänk på barnen i Afrika som inte har någon mat alls". Den meningen har aldrig haft någon effekt på mig. Det finns ett uttryck på portugisiska som lyder "o que é de mais não presta" och det betyder ungefär "det som är för mycket duger inte" eller, som man kanske skulle säga på engelska, less is more. Hur som helst. Du förstår vad jag menar. Man får en överdos av påtvingad sympati när man är alldeles för liten för att ens ana vad Afrika eller svältande barn faktiskt är. Förresten får väl inte barnen i Afrika mer mat för att jag äter upp min?

Min känsla gör bara så att jag skäms över mitt maktmissbruk. Jag har alla möjligheter i världen att göra skillnad. Att göra något överhuvudtaget. Men istället lunkar jag på i mitt hus, jag tillåter såpoperor och tv-serier att fylla min hjärna med värdelösa intriger och tjafs. Jag låter alla mina chanser och förmåner rinna ut i sanden. Chanser och förmåner som mina förfäder gett sina liv för, och som många säkert idag skulle göra allt och lite till för att få. Det är min känsla. Vetskapen äter mig inifrån och jag skäms, åter igen.

För idag kan jag se barnen i Afrika, idag ser jag kvinnor som tvingas till prostitution och idag ser jag orättvisor och folkmord. Jag ser i alla fall en bit, och idag kan jag inte skylla på att jag är liten eller inte vet bättre. Det hugger till i hjärtat eftersom jag önskar att jag gjorde något.