cabreu

Och, på ett kick är jag tillbaka. Det är så typiskt mig att tycka att allt är superjobbigt ena dagen för att nästa dag tycka att livet leker. Kalla det en styrka, kalla det en svaghet, kalla det vad du vill. Så är det bara. Idag är skärvorna och ärren från igår glömda. Allt känns bra igen, faktiskt. Peppar, peppar. Kraften hos vanlig husmanskost och några omgångar Jenga är starkt underskattad : ) Eller så beror det på sällskapet. 

Det var hur som helst en alldeles förträfflig torsdag. Och onsdag med för den delen. Shoppade en hel del utan att bli ruinerad, vilket i sig är en bedrift. Umgicks med vänner som jag saknat. Som en låt säger "the telephone can't take the place of your smile". Nu vill jag ha vår, så jag kan hoppa in i min gröna vårjacka! 

Har massa känslor och tankar som far omkring i huvudet nu men som inte blir till ord. Hittar ingen låt som riktigt beskriver det heller. Har mest lust att sticka ut och springa tills det smakar blod i munnen men själen lämnat kroppen. Är det bara jag som varit med om det? Kroppen springer liksom av sig själv, det är inte ens ansträngande och tankarna kan sväva fritt. Vissa kallar sig fakirer och sitter på glasskärvor, knivar och andra hemskheter för att nå nirvana eller nåt. Jag springer så fort att jag tror att jag ska dö och sen är jag där. Men någonstans är det väl också självplågeri? Tur för mig att jag inte springer så ofta då :P