cabreu

Ett telefonsamtal. En önskan om förlåtelse. En önskan om mitt sällskap och att att skulle bli som förut. Och jag förlät. För ingen är perfekt och även om jag sårades så var den där ursäkten precis vad jag behövde. Det var starkt att erkänna sitt misstag. Jag har själv svårt att erkänna när jag gör fel, en egenskap jag inte gillar hos mig själv.
Men det blev schlagerkväll, och det blev faktiskt ganska trevligt. Grattis the Ark! Grattis apsnygga Ola Salo. Jag har fått lov att sminka min heting någon gång :) Med kajal och mascara och hela baletten! :D

Skrev dagbok idag. I en och en halv timme. När jag fick skrivkramp emellanåt passade jag på att kika lite på sådant jag skrivit förut. Det har funnits perioder när jag skrivit nästan varje dag, eller åtminstonde varje vecka. Det finns gigantiska gap på hela år där inte en enda rad letat sig in för att förevigas. Inte en enda tanke, en enda dröm, en enda vän eller ett enda gräl. Jag hoppas att det betyder att jag anförtrott mig åt någon eller några och därför inte kännt att jag orkat gå igenom allt igen och skriva det. Fast nu i efterhand vore det kul att läsa. Typiskt.

...där har jag min familj,
och jag hittar nästan överallt,
men Sundsvall har blivit kallt...

Rösten jag hör i huvudet är inte Orups. Värmen som sprider sig i kroppen går inte att hindra, och jag vill inte hindra den heller.