Vi kanske inte har en framtid, men om vi har en kan den börja här
Gårdagen var härlig. Grattis Jossi som fyllde fullvuxen! :) I goda vänners sällskap tog vi oss in till stan under asgarv, halkningar på trottoaren och djupa samtal. Alla som såg oss måste ha satt fjortisstämpeln på oss. Men what the hell, nån gång måste man leva också.
Efter att ha dansat oss skadade bland alla armbågar och hoppande idioter på dansgolvet i vad som mest kändes som en evighet kom han. Och jag var inte längre ensam. Jag var inte en av alla dem på dansgolvet som slåss om uppmärksamheten. Fråga mig inte vad det var för musik de spelade, fråga mig inte om jag kände någon som var där, fråga inte om jag hade ont i fötterna. För jag var inte där. Jag försvann i ett par ögon, ett leende och antagligen världens mysigaste famn. Och magmusklerna visade sig inte heller gå av för hackor! :P
Äre efterfest på eran balkong? Nej, inte riktigt. Men ett antal killar som bubblade och bastade och slog ofrivilliga volter på det hala golvet. Djeeeeesus crist. Och så han. Med micrad panpizza, några glas champagne och dimmad belysning hade jag kunnat vara där hela söndagen.
Tack för detaljerna som kommer att få mig att le en lång tid framöver.
E o meu verão não acabou
És o sol que aquece o Outono que chegou
E sei que contigo eu estou bem
E quando estás comigo não há mais ninguém
E se um dia o sol deixar de brilhar
Eu sei que te vou recordar
E como o verão yeah não acabou
[FF - O meu verão não acabou]