cabreu

Du har gjort det igen, grattis. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är jag tycker att du har gjort, men det känns knepigt. Du vill komma hit, träffa mig säger du. Hur ser mitt schema ut? Jo, efter kl 15 ska jag vara ledig. Jag tänker typ en fika, promenad i min nya hemstad och möjligtvis visa dig hur litet rum jag faktsikt har. Du tänker nåt annat. Nåt som kanske kräver att du sover över i Norrköping, och du undrar hur jag känner inför det.

Jag har lust att svara; Jo, men det finns massor av hotell här, det vore kul att hitta på nåt på kvällen med. Men jag vet vad du menar, jag vet vad du kanske vill, eller i alla fall vad som är underförstått. Och nej. Jag vill inte.
Jag vill inte! Först när du skrev det hoppade mitt hjärta till. Det måste jag erkänna, för en del vill fortfarande. Hur förtvivlat jag än försöker kväva dess röst så ropar det efter dig. Men den känslan gick snabbt över. För sedan blev jag ledsen och arg. Såhär gör man inte. Man säger inte sådär, man klampar inte bara på och bjuder in sig hos andra när man själv inte ens hade en plats på sängen att erbjuda. Mitt rum är inte heller gjort för mer än en person. En fika får det bli. Sovplats får du ragga nån annanstans. Mer heder än så har jag i kroppen.