cabreu

Jag hade tänkt skriva av mig i bloggen. Men sen insåg jag att en blogg och en dagbok inte är samma sak. I alla fall inte för mig. I min dagbok har jag alltid kunnat skriva fritt, alla tankar och känslor som man knappt vågar tänka, och att berätta dem för någon är helt uteslutet. Allt sånt har jag lyckats få ner, sporadiskt, förkortat, taget ur sitt sammanhang, men ändå. Det har varit min räddning många gånger, billig terapi.
Allt som skrivs i bloggen kommer att finnas kvar, på ett eller annat sätt. Och folk kommer att läsa. Inte för att jag är nån Alex Schulman direkt, men det räcker för mig. Att några läser gör automatiskt att jag börjar funder över saker som formuleringar och jag självcensurerar mig. Något jag aldrig skulle göra i min dagbok.

Just nu har jag så fruktansvärt mycket som ligger och stör. Som kliar i kroppen om natten, som ger mig huvudvärk och som hindrar mig från att sova. Jag saknar min dagbok. Den med parfymerade och färgade blad som hängt med mig sedan dagistiden. Den som jag aldrig skrivit ut. Den som innehåller mycket av mig, det jag varit, det som skapat den jag är idag.

Dagboken där jag kan det första skrivna bladet utantill.
"Solit
Meja kom och gick till Farmor och Farfar och hej då"

Skrivet med stora och små bokstäver om vartannat, med alla j:n skrivna som versaler åt fel håll med en prick ovanför. Vem var den personen?