cabreu

I fredags skulle jag egentligen åkt upp till huvudstaden med Emelia i hennes bil och bott i hennes pappas lägenhet och sedan skulle vi ha kikat på Håkan på Grönan. En kanonhelg med andra ord. Men, så började flera av mina klasskamrater snacka om att de skulle åka hem. Och jag började fundera på varför inte jag åkte hem. Så jag bangade ur och tog tåget till Sundsvall istället. Sa inte ett pip till någon och mörkade i telefonen när mamma ringde. Inte förens det var 15 minuter kvar till Sundsvall så frågade jag mamma om hon kunde göra mig en tjänst.
Det blev alldeles tyst i telefonen.

Jag - Hallå? Kan ni det?
Mamma - Vadå för tjänst?
Jag - Kan ni komma och hämta mig?
Mamma - Va? Hämta vart?
Jag - Men på järnvägsstationen
Mamma - VA!? ÄR DU HEMMA!?
Jag - Ja, jag är i Sundsvall om 15 minuter
Mamma - Du driver med mig!

Sen fick jag svära på hedersord femtioelva gånger att jag faktiskt var nästan hemma för mamma kunde inte tro mig. Hon är så söt : )
På kvällen åt vi krabba som var ljuvligt gott och det var så fruktansvärt skönt att sova i sin egen säng, i sitt eget rum. Hem-hemma liksom. Att vakna och vandra ut i pyjamas med håret åt hellskotta, rosta lite bröd och sätta sig vid köksbordet med en stor mugg oboy och Sundsvalls Tidning var rena himmelriket.

Sen började det regna. Och regna och regna och regna. Men det struntade vi i. För vi åkte och handlade. Jag hade önskat mig kräftor till på söndagen så det blev det första vi köpte. Namnam. Sen åkte vi till Ikea, eller Birsta City eller vad man nu ska kalla det. Jag höll tummarna för att Tessa skulle jobba på Glitter just idag, just när jag var där. Jag var både nervös (fråga mig inte varför) och förväntansfull när jag trippade fram mot butiken. Jag hade ungefär samma känsla och stil som dagen före julafton när man går och klämmer på alla paket och försöker lista ut vad man ska få. Och där stod hon, jag kände igen det långa håret som tydligen inte blev så kort efter klippningen. Och hon kände knappt igen mig. Eller jo, hon kände igen mig men kopplade inte att det var jag. Det var så oväntat, jag borde ju befinna mig 534km bort. När min syster dök upp vid min sida kopplade hon. Och fick tårar i ögonen. Gud vad söt du är! : ) Du anar inte hur det värmde i hjärtat att du blev så glad att se mig!


Imorn ska jag nog hinna med en fika med damen i fråga, och förhoppningsvis även Jossi och kanske Ida om de inte jobbar. Suck. Varför kan man inte dra ner Sundsvall till Uppsalatrakten? Lagom nära, lagom långt borta. Det här är för långt.