cabreu

Varför kämpa så hårt med att sätta ord på känslorna när någon annan redan har gjort allt spot on? Jag vet inte. Just nu är förresten den meningen svaret på många av mina frågor. Vad gör jag under sommaren?  Jag vet inte. Hur går det med kärleken? Samma där. När ska jag jobba nästa gång? Rätt igen. Vart ska du plugga till hösten?  Jag vet inte. Och jag avskyr verkligen att inte veta. Helst av allt vill jag bara ligga i sängen och gråta hela dagen. Vet egentligen inte varför, men det känns som om det är så mycket som bara måste komma ut på något sätt. Men jag tvivlar på att en gråtdag skulle lösa problemen eller ens lindra dem. Suck. Jag hatar att jag ska ha så dåligt självförtroende att jag försöker ändra på mig för din skull. Att jag sätter mig, mina känslor och mina behov i andra hand. Det gör mig ledsen att jag inte är den du vill ha. Jag vet att det är en kliché men jag är faktiskt värd mer än så. Jag är värd bättre. Det ska inte kännas såhär att tänka på någon man tycker om.




It's like you're waiting for me to start
there's no right moment to break my heart

Boy you can tell me any time you like

We could talk any day of the week
I cry myself to sleep in my pink silk sheets

Boy you can tell me any time you like
Boy you can tell me any time you like

Under pressure
alright
Under pressure
you and I
Under pressure
love is uptight
Under pressure
yeah

I keep quiet and hope you forget
You know that kitchen table
let's buy it

Boy you can tell me anytime you like
anytime

If I was brave I wouldn't keep my mouth shut
But I'm selfish
I don't wanna give you up

Boy you can tell me anytime you like
Boy you can tell me anytime you like

Under pressure
alright
Under pressure
you and I
Under pressure
this love is uptight
Under pressure

Speaking:
Hey baby
(How ya doin'?)
How was your day?
What ya doin'?
(I said I love you..)
What ya thinkin' about?
(What ya thinkin' about?)
Tell me what's on your mind
Won't you tell me what's on your mind
(I love you) so much


Boy you can tell me any time you like

Robyn - Anytime you like

Mitt liv är fullt av totalt meningslösa dagar. Jag är officiellt I-landsskadad eftersom jag har förmånen att ligga i en egen säng, i ett eget rum, i ett hus med tak och värme och där jag kan känna mig trygg. Jag har privilegiet att kunna öppna en fullproppad kyl och välja och vraka bland utbudet i köksskåpen. Utanför dörren står en bil, tankad och klar, till mitt förfogande. Jag har massor av kläder i min garderob och tusen skönhetsartiklar som ska putsa på en redan hel och frisk kropp. Jag har en vardag där det svåraste beslutet kan stå mellan om jag ska ha stövlar eller tennisskor på mig.

Jag hör till och med till den elit som har ett jobb där jag inte lider, utan där jag faktiskt trivs och tjänar förhållandevis bra med pengar. Ett jobb jag har lediga dagar ifrån. Det är just de lediga dagarna som samvetet kommer krypandes. Det kommer ungefär i samma veva som jag öppnar ögonen och av någon outgrundlig anledning börjar nynna på en låt. Det kommer och det gnager. Det  är inte alls som när lärarna prompt försöker få en att uppskatta skolmaten, som förresten är gratis i äkta I-landsanda, med sina kommentarer om att "tänk på barnen i Afrika som inte har någon mat alls". Den meningen har aldrig haft någon effekt på mig. Det finns ett uttryck på portugisiska som lyder "o que é de mais não presta" och det betyder ungefär "det som är för mycket duger inte" eller, som man kanske skulle säga på engelska, less is more. Hur som helst. Du förstår vad jag menar. Man får en överdos av påtvingad sympati när man är alldeles för liten för att ens ana vad Afrika eller svältande barn faktiskt är. Förresten får väl inte barnen i Afrika mer mat för att jag äter upp min?

Min känsla gör bara så att jag skäms över mitt maktmissbruk. Jag har alla möjligheter i världen att göra skillnad. Att göra något överhuvudtaget. Men istället lunkar jag på i mitt hus, jag tillåter såpoperor och tv-serier att fylla min hjärna med värdelösa intriger och tjafs. Jag låter alla mina chanser och förmåner rinna ut i sanden. Chanser och förmåner som mina förfäder gett sina liv för, och som många säkert idag skulle göra allt och lite till för att få. Det är min känsla. Vetskapen äter mig inifrån och jag skäms, åter igen.

För idag kan jag se barnen i Afrika, idag ser jag kvinnor som tvingas till prostitution och idag ser jag orättvisor och folkmord. Jag ser i alla fall en bit, och idag kan jag inte skylla på att jag är liten eller inte vet bättre. Det hugger till i hjärtat eftersom jag önskar att jag gjorde något.

Om jag ska försöka beskriva känslan du ger mig idag, när jag tänker på oss igår, låter det kanske lite otippat. Men jag har kommit fram till att det känns som när man tappar magen, du vet, ungefär som när du åker snabbt över ett backkrön med bilen eller när du precis börjat din nedfärd i fritt fall : )
Jag slutar andas, magen försvinner och en enorm energi letar sig genom mina ådror. Ett leende hittar mina läppar. Läpparna som du gärna får kyssa hejdlöst igen. Och igen och igen och igen.

Just nu kan jag väl komma på ungefär 1000 låtar som alla passar på hur jag känner, det brukar vara tvärtom. Att ingen riktigt säger det man känner. Men jag lutar mig tryggt tillbaka på Lasses ord, för han är ändå kung : )


Allt jag ser.
Allt jag hör.
Är din röst, din blick ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt.
Så jag väntar, jag väntar
om tiden vill ifatt.

Lars Winnerbäck - Om tiden vill ifatt

Jag är nog inte skapt för så mycket fantasi som jag har. Går och lurar mig själv, drömmer mig bort och tror att allt dels kommer att lösa sig till det bättre och dels att det kommer att ske enkelt. Jag har så fel.
Saker löser sig inte lätt, och om de gör det är det sällan till det bättre. Men ändå låter jag min fantasi skena iväg och jag väljer att tro på scenariot som ritas upp. Och igen och igen inser jag att världen inte fungerar så, och igen och igen blir jag besviken.

Ta mitt senaste "scenario". Vi träffas, promenerar tillsammans in till stan, köper lite kinamat, hyr en film, äter och myser hemma hos dig och har det underbart hela kvällen. Men någonstans fanns en misstanke i mitt huvud. Något som sa att det var alldeles för lätt, att saker och ting inte fungerar så. Men lyssnade jag? Haha, inte en chans. Jag fantiserade. Jag såg filmen tillsammans med oss, jag åt av maten och jag myste på sängen. Jag gjorde allt som vi skulle göra. Sen insåg jag varför allt inte kännts helt hundra. Du hade ju planer för kvällen.  Planer kl 19. Så jag ringer och hör efter. "Jo, det var ju kl 19. Men vi kan ju fika på stan vid 16?"

Och jag säger ja, för jag vill ju inget hellre än att träffa dig. Och jag säger ja till att fika på caféet mitt i gallerian, trots att jag vet att mina två bekanta jobbar där. Mina två bekanta som är för bra för att heja på mig. Jag säger ja trots att jag egentligen inte vill fika där. Jag gör det för nu skenar min fantasi. Och om jag lärt mig något från senast borde jag lita på den där känslan av att något inte är som det ska. Presenten som jag lagt ner åtskilliga timmar på kommer inte att komma till sin rätt. Och du ska ju inte ens hem emellan vårt fika och ditt möte kl 19. Jag vet inte ens om jag ska ta med den eller inte. Den kommer bara att vara i vägen och det kommer kännas pinsamt när du öppnar den på caféet. Den är ju personlig. Bara för dig.

Så, jag säger inte att jag ska fika med dig senare. Jag säger inte att jag ska på dejt. Jag känner mig mer som ett inbokat möte, ett nödvändigt ont och det spelar faktiskt ingen roll hur gullig du än är när vi pratar eller hur mycket du säger att du gillar att umgås med mig. Mitt nummer på kölappen kommer snart att ropas upp, och då har jag min avsatta tid för besök i din värld.

Tänkte skriva en dikt. Men då vill jag att den ska rimma. Och ibland försvinner det stora i känslorna när man ska rimma med något. I alla fall för mig. Det är väl kanske därför jag inte är någon poet, utan en medelmåttig wannabee. En alldeles vanlig, dödlig Svensson som försöker sätta ord på saker som egentligen inte har några ord. Känslor som är så finstämda och fragila att de kanske förblir just det för att man inte kan beskriva dem. För att man inte ska beskriva dem.

Du är en sån känsla för mig. Många sådana känslor. Och jag ska låta mig svepas med, med i tankspriddheten du gett mig, i sömnlösheten, i planer och drömmar för framtiden. Jag vill bli uppslukad av kärlek. Förlora mig helt i dess våld, som i låtarna, som i filmerna och som i bra poesi, skrivet av proffs. 

Förlåt alla mina infall, förlåt mig för min klumpiga ärlighet och förlåt för att jag försökte ändra dig.   

Gårdagen var härlig. Grattis Jossi som fyllde fullvuxen! :) I goda vänners sällskap tog vi oss in till stan under asgarv, halkningar på trottoaren och djupa samtal. Alla som såg oss måste ha satt fjortisstämpeln på oss. Men what the hell, nån gång måste man leva också.

Efter att ha dansat oss skadade bland alla armbågar och hoppande idioter på dansgolvet i vad som mest kändes som en evighet kom han. Och jag var inte längre ensam. Jag var inte en av alla dem på dansgolvet som slåss om uppmärksamheten. Fråga mig inte vad det var för musik de spelade, fråga mig inte om jag kände någon som var där, fråga inte om jag hade ont i fötterna. För jag var inte där. Jag försvann i ett par ögon, ett leende och antagligen världens mysigaste famn. Och magmusklerna visade sig inte heller gå av för hackor! :P

Äre efterfest på eran balkong? Nej, inte riktigt. Men ett antal killar som bubblade och bastade och slog ofrivilliga volter på det hala golvet. Djeeeeesus crist. Och så han. Med micrad panpizza, några glas champagne och dimmad belysning hade jag kunnat vara där hela söndagen. 

Tack för detaljerna som kommer att få mig att le en lång tid framöver. 




E o meu verão não acabou
És o sol que aquece o Outono que chegou
E sei que contigo eu estou bem
E quando estás comigo não há mais ninguém
E se um dia o sol deixar de brilhar
Eu sei que te vou recordar
E como o verão yeah não acabou

[FF - O meu verão não acabou]
 

Och, på ett kick är jag tillbaka. Det är så typiskt mig att tycka att allt är superjobbigt ena dagen för att nästa dag tycka att livet leker. Kalla det en styrka, kalla det en svaghet, kalla det vad du vill. Så är det bara. Idag är skärvorna och ärren från igår glömda. Allt känns bra igen, faktiskt. Peppar, peppar. Kraften hos vanlig husmanskost och några omgångar Jenga är starkt underskattad : ) Eller så beror det på sällskapet. 

Det var hur som helst en alldeles förträfflig torsdag. Och onsdag med för den delen. Shoppade en hel del utan att bli ruinerad, vilket i sig är en bedrift. Umgicks med vänner som jag saknat. Som en låt säger "the telephone can't take the place of your smile". Nu vill jag ha vår, så jag kan hoppa in i min gröna vårjacka! 

Har massa känslor och tankar som far omkring i huvudet nu men som inte blir till ord. Hittar ingen låt som riktigt beskriver det heller. Har mest lust att sticka ut och springa tills det smakar blod i munnen men själen lämnat kroppen. Är det bara jag som varit med om det? Kroppen springer liksom av sig själv, det är inte ens ansträngande och tankarna kan sväva fritt. Vissa kallar sig fakirer och sitter på glasskärvor, knivar och andra hemskheter för att nå nirvana eller nåt. Jag springer så fort att jag tror att jag ska dö och sen är jag där. Men någonstans är det väl också självplågeri? Tur för mig att jag inte springer så ofta då :P