Jag springer för att slippa tänka
Idag, två veckor sedan samtalet. Du har fortfarande inte lämnat mig. Det verkar alltid finnas någonting i min omgivning som får mig att tänka på dig, otroligt nog. Jag drömmer till och med om dig. Finns jag kvar i din värld?
Jag har en ovana att säga att den här stan är för liten, att alla varit med alla och att ingen verkar vilja någonting. Jej, jag har extrajobb på ica och en pojkvän sedan två år tillbaka. Nu är det dags att flytta ihop och föröka oss. Det där har aldrig passat mig. Ibland får jag känslan av att världen är så mycket större, så mycket mera chanser och möjligheter och risker än ett radhus och en vovve. Att jag är så mycket mera än radhus och barn innan jag är 22. Jag får den känslan utan att för den skull vilja vara överlägsen. Det vore ju grymt skönt om man kunde nöja sig med ett enkelt liv. Men jag kan inte. För då börjar det krypa i skinnet på mig och i hjärnan mal tankarna om vad som kunnat ske. Missförstå mig inte, jag vill inget hellre än att gifta mig och skaffa familj. Inom tio år i alla fall. Men samtidigt vill jag mer.
Satt på ett fik häromdagen och insåg att av de hundratals människor som passerade kände jag faktiskt inte en enda. Det var kanske två som jag kände igen, max. Den här stan är kanske inte så liten ändå? Den är kanske vad man gör den till? Och jag gör den liten, outhärdlig och bakåtsträvande.
Jag tog en paus i springandet över helgen. Lördagen gick mestadels åt till att göra absolut ingenting. Det var skönt. På söndagen bar det av till vårmässan. Tur att vi hade fribiljetter, annars hade det varit 60 bortkastade kronor. En mamma hade mässans bästa kommentar "Stanna inte i mitten av gången. Vill du kolla på någonting går du på sidan" Tänk om lite fler kunde göra så. Istället för att tvärstanna mitt i folkhavet med femtioelva kassar i varje hand.
Suck. Jag hör ju hur jag låter. Som en bitter jävla kärring som är missnöjd med allt. Egentligen är jag inte speciellt missnöjd. Jag är mest less på att allt ska infalla samtidigt. Det kan gå veckor, till och med månader, när allt är hur lugnt som helst. Sen smäller det till, tusen saker att göra på ingen tid alls. Ett stort berg av projekt och arbeten att bestiga och jag som knappt kikat på kartan än.
Jag leker med photoshop, förändrar mitt utseende, gör det vackrare. Men samtidigt undrar jag vad det egentligen är jag ändrar på. Är det bara utsidan som förändras av några musklick? Eller är det insidan jag försöker komma åt?
Varför ville du inte vara den som höll om mig när jag känner såhär? Varför var jag inte värd att satsa på?
Jag har en ovana att säga att den här stan är för liten, att alla varit med alla och att ingen verkar vilja någonting. Jej, jag har extrajobb på ica och en pojkvän sedan två år tillbaka. Nu är det dags att flytta ihop och föröka oss. Det där har aldrig passat mig. Ibland får jag känslan av att världen är så mycket större, så mycket mera chanser och möjligheter och risker än ett radhus och en vovve. Att jag är så mycket mera än radhus och barn innan jag är 22. Jag får den känslan utan att för den skull vilja vara överlägsen. Det vore ju grymt skönt om man kunde nöja sig med ett enkelt liv. Men jag kan inte. För då börjar det krypa i skinnet på mig och i hjärnan mal tankarna om vad som kunnat ske. Missförstå mig inte, jag vill inget hellre än att gifta mig och skaffa familj. Inom tio år i alla fall. Men samtidigt vill jag mer.
Satt på ett fik häromdagen och insåg att av de hundratals människor som passerade kände jag faktiskt inte en enda. Det var kanske två som jag kände igen, max. Den här stan är kanske inte så liten ändå? Den är kanske vad man gör den till? Och jag gör den liten, outhärdlig och bakåtsträvande.
Jag tog en paus i springandet över helgen. Lördagen gick mestadels åt till att göra absolut ingenting. Det var skönt. På söndagen bar det av till vårmässan. Tur att vi hade fribiljetter, annars hade det varit 60 bortkastade kronor. En mamma hade mässans bästa kommentar "Stanna inte i mitten av gången. Vill du kolla på någonting går du på sidan" Tänk om lite fler kunde göra så. Istället för att tvärstanna mitt i folkhavet med femtioelva kassar i varje hand.
Suck. Jag hör ju hur jag låter. Som en bitter jävla kärring som är missnöjd med allt. Egentligen är jag inte speciellt missnöjd. Jag är mest less på att allt ska infalla samtidigt. Det kan gå veckor, till och med månader, när allt är hur lugnt som helst. Sen smäller det till, tusen saker att göra på ingen tid alls. Ett stort berg av projekt och arbeten att bestiga och jag som knappt kikat på kartan än.
Jag leker med photoshop, förändrar mitt utseende, gör det vackrare. Men samtidigt undrar jag vad det egentligen är jag ändrar på. Är det bara utsidan som förändras av några musklick? Eller är det insidan jag försöker komma åt?
Varför ville du inte vara den som höll om mig när jag känner såhär? Varför var jag inte värd att satsa på?
Vissa dagar vill man spara
Idag är det en bra dag. En mycket bra dag faktiskt.
Den började med en tripp till frisörsalongen, där klipptes våren in i ljuvliga (för tillfället) lockar. Det var till och med roligt att prata med frisörskan, vilket jag vanligtvis brukar finna lite jobbigt eftersom man inte känner varandra men ändå "ska" prata. Jag brukar ursäkta mig med att jag älskar att se när de arbetar och glömmer bort att prata, eller nåt i den stilen. Men men, idag funkade det som sagt fint.
Vackrare i håret och på bra humör bar de hemåt, packade picknickpåse (läs Håkan Hellström, ett kolikbarns bekännelser-tygpåse) med diverse godsaker och åkte iväg till bilprovningen. Samlade massor av vuxenpoäng och bilen gled igenom utan anmärkning, kanoners. Sedan var det plattan i mattan som gällde och möta upp brudarna på OKQ8 (ja, det finns fortfarande bara ett OKQ8 här) Självklart kom de glidandes i stans tuffaste bil, med det fetaste avgasröret jag sett på länge, och dunkade "Oh boy! Vilket vackert väder, solen skiner idag..." på högsta volym. Efter lite omplaceringar i bilarna bar det av till Norra stadsberget. Solen ville inte riktigt kika fram mellan molnen som hotade med åska, men det var grymt varmt och skönt ändå. Knäppte en hel del fina bilder också. Vi vandrade runt på berget och lekte i lekparken, det var vi och 50 andra ungar som nådde oss ungefär till naveln. Vilken tur att vi är så mogna, haha.
På toppen, med en underbar utsikt, fick jag min ack så efterlängtade födelsedagspresent. På pricken tre månader försenad, haha. Men den var så fin att det var värt att vänta på : ) En scrapbook med diverse fotografier och citat och låttexter som gud vet vart de hittat. Fint var det i alla fall. Och väldigt, väldigt uppskattat.
Det blev en snabbvist på Jossis altan med iskall juice och hårklippning, dock inte på mig. Det var hur härligt som helst och nu hittade också solen fram. Sedan tack och bock till alla och hem i racerfart. Upplysningvis blir folk helt kocko i huvudet i trafiken runt 16.30. Jag var på så bra humör att jag bara log och skakade på huvudet, Jossi hade legat på tutan konstant i 10 minuter :P
Väl hemma åts det stekt strömming med rivna morötter och potatismos. Det var hur gott som helst! En timmes vila innan jag drog på mig löparskorna och sprang. Det är sjukt men jag känner verkligen hur konditionen förbättrats. Förhoppningsvis kommer även kroppen att trimmas något : )
Nu, en eloge till dig som tagit dig igenom all text. Nästa gång ska jag fatta mig kortare...
Den började med en tripp till frisörsalongen, där klipptes våren in i ljuvliga (för tillfället) lockar. Det var till och med roligt att prata med frisörskan, vilket jag vanligtvis brukar finna lite jobbigt eftersom man inte känner varandra men ändå "ska" prata. Jag brukar ursäkta mig med att jag älskar att se när de arbetar och glömmer bort att prata, eller nåt i den stilen. Men men, idag funkade det som sagt fint.
Vackrare i håret och på bra humör bar de hemåt, packade picknickpåse (läs Håkan Hellström, ett kolikbarns bekännelser-tygpåse) med diverse godsaker och åkte iväg till bilprovningen. Samlade massor av vuxenpoäng och bilen gled igenom utan anmärkning, kanoners. Sedan var det plattan i mattan som gällde och möta upp brudarna på OKQ8 (ja, det finns fortfarande bara ett OKQ8 här) Självklart kom de glidandes i stans tuffaste bil, med det fetaste avgasröret jag sett på länge, och dunkade "Oh boy! Vilket vackert väder, solen skiner idag..." på högsta volym. Efter lite omplaceringar i bilarna bar det av till Norra stadsberget. Solen ville inte riktigt kika fram mellan molnen som hotade med åska, men det var grymt varmt och skönt ändå. Knäppte en hel del fina bilder också. Vi vandrade runt på berget och lekte i lekparken, det var vi och 50 andra ungar som nådde oss ungefär till naveln. Vilken tur att vi är så mogna, haha.
På toppen, med en underbar utsikt, fick jag min ack så efterlängtade födelsedagspresent. På pricken tre månader försenad, haha. Men den var så fin att det var värt att vänta på : ) En scrapbook med diverse fotografier och citat och låttexter som gud vet vart de hittat. Fint var det i alla fall. Och väldigt, väldigt uppskattat.
Det blev en snabbvist på Jossis altan med iskall juice och hårklippning, dock inte på mig. Det var hur härligt som helst och nu hittade också solen fram. Sedan tack och bock till alla och hem i racerfart. Upplysningvis blir folk helt kocko i huvudet i trafiken runt 16.30. Jag var på så bra humör att jag bara log och skakade på huvudet, Jossi hade legat på tutan konstant i 10 minuter :P
Väl hemma åts det stekt strömming med rivna morötter och potatismos. Det var hur gott som helst! En timmes vila innan jag drog på mig löparskorna och sprang. Det är sjukt men jag känner verkligen hur konditionen förbättrats. Förhoppningsvis kommer även kroppen att trimmas något : )
Nu, en eloge till dig som tagit dig igenom all text. Nästa gång ska jag fatta mig kortare...
Snälla, försvinn ur mitt huvud
Idag fikade jag med en kompis. En kompis som inte visste att jag "lagt ner" dig. Eller snarare att jag lagt ner tankarna på vad vi kunnat bli. Anyhow. Hon visste inte, så jag berättade. Jag berättade att du sagt att ditt rum var för litet för att jag skulle kunna sitta på sängen och se på dig medan du packade dina väskor för att resa bort. Jag berättade med dina ord;
"Alltså, mitt rum är egentligen inte gjort för mer än en person. Det är ett bra ställe att ha typ förfest på. Eller efterfest. Eller att sova i. Eller att ha sex i... kan jag tänka mig."
Och det var när jag formade dina ord med mina läppar som jag någonstans insåg hur du såg på mig. Jag skulle ha varit övergångsperioden. Jag skulle ha varit din the-best-way-to-get-over-someone-is-to-get-under-another-person. Och samtidigt som jag blev förbannad och ledsen över att det var så blev jag samtidigt lite lättad. För du hade hjärta nog att inte vilja såra mig. Hjärta nog att säga; jag kan inte ge dig vad du vill ha. Och låta mig gå.
Det skulle fortfarande kännas konstigt att se dig. Och om du ringde och sa att du ändrat dig vet jag inte om jag skulle ta tillbaka dig. Tro det eller ej. Men idag var nog första dagen som jag tänkte på dig med en antydan till leende på läpparna. Det var i alla fall inte vemod som fyllde mitt bröst. Men nu ber jag att du ska lämna mig, för jag är less på att tänka på dig.
"Alltså, mitt rum är egentligen inte gjort för mer än en person. Det är ett bra ställe att ha typ förfest på. Eller efterfest. Eller att sova i. Eller att ha sex i... kan jag tänka mig."
Och det var när jag formade dina ord med mina läppar som jag någonstans insåg hur du såg på mig. Jag skulle ha varit övergångsperioden. Jag skulle ha varit din the-best-way-to-get-over-someone-is-to-get-under-another-person. Och samtidigt som jag blev förbannad och ledsen över att det var så blev jag samtidigt lite lättad. För du hade hjärta nog att inte vilja såra mig. Hjärta nog att säga; jag kan inte ge dig vad du vill ha. Och låta mig gå.
Det skulle fortfarande kännas konstigt att se dig. Och om du ringde och sa att du ändrat dig vet jag inte om jag skulle ta tillbaka dig. Tro det eller ej. Men idag var nog första dagen som jag tänkte på dig med en antydan till leende på läpparna. Det var i alla fall inte vemod som fyllde mitt bröst. Men nu ber jag att du ska lämna mig, för jag är less på att tänka på dig.
Jag jobbar på det.
Min arm vill fortfarande inte fungera riktigt. Det som var en liten gnagande oro börjar nu på allvar att skrämma mig. Det känns skönt att låta en läkare kika på den i alla fall. Det är antagligen någon nerv som ligger i kläm och ingenting att göra åt, men då har jag i alla fall hört det från någon som vet. Bara han kan avgöra det utan att ta blodprov. Jag lovar, måste han sticka mig med en nål så springer jag och min havererande arm fortare än kvickt.
Upplysningvis är jag grymt festsugen. Det var ett tag sedan jag var det, faktiskt. Det har varit så mycket jobb, framtid, kärlek och annat. Det är det fortfarande men jag tänker förtränga det lite. Just nu vill jag bara blanda drinkar och dansa, dansa, dansa. Försvinna mitt i folkhavet, låtsas att jag är flera tusen mil därifrån. Det är ju lönehelg och allt.
Idag var en fruktansvärt lugn dag. Jag var ute och sprang (obs! SPRANG) imorse och sen har jag bara suttit och lekt med photoshop. Numera har jag perfekt hy, snygg make-up och gröna ögon : ) Visst ja, jag hann med att stryka lite kläder också. Man kan ju inte bara slöa. Imorn blir det träffa Jenny på stan, sedan läkaren och sen ska jag in på banken och fixa lite grejer.
Idag har det gått en vecka sedan jag lyckades dumpa mig själv från något som inte ens var ett förhållande. Grattis mig själv. Men en guldstjärna i kanten förtjänar jag i alla fall. För jag har lyckats motstå frestelsen att smsa och ringa dig. Eller att heja på dig på msn. En vecka. En evighet.
Upplysningvis är jag grymt festsugen. Det var ett tag sedan jag var det, faktiskt. Det har varit så mycket jobb, framtid, kärlek och annat. Det är det fortfarande men jag tänker förtränga det lite. Just nu vill jag bara blanda drinkar och dansa, dansa, dansa. Försvinna mitt i folkhavet, låtsas att jag är flera tusen mil därifrån. Det är ju lönehelg och allt.
Idag var en fruktansvärt lugn dag. Jag var ute och sprang (obs! SPRANG) imorse och sen har jag bara suttit och lekt med photoshop. Numera har jag perfekt hy, snygg make-up och gröna ögon : ) Visst ja, jag hann med att stryka lite kläder också. Man kan ju inte bara slöa. Imorn blir det träffa Jenny på stan, sedan läkaren och sen ska jag in på banken och fixa lite grejer.
Idag har det gått en vecka sedan jag lyckades dumpa mig själv från något som inte ens var ett förhållande. Grattis mig själv. Men en guldstjärna i kanten förtjänar jag i alla fall. För jag har lyckats motstå frestelsen att smsa och ringa dig. Eller att heja på dig på msn. En vecka. En evighet.
Fråga inte
Såg dig i tidningen idag. Läste ditt namn i artikeln. Och jag trodde inte att det var så, eller rättare sagt, jag ville inte att det skulle vara så. Men det gjorde lite ont. Inte den starten på en lördag jag ville ha. Inte den helgen jag behövde nu. Det har varit en intensiv vecka. Så mycket saker som har gått åt helvete, så mycket som krånglar, så mycket som ger mig huvudvärk.
När jag inte svarar när vänner pratar med mig, när jag glömmer bort vart jag ska köra, när jag inte kan tänka logiskt och när jag inte kan glömma dig skyller jag bara på att "jag är tankspridd idag, lite off". Och ingen höjer på ögonbrynen längre. Hade jag sagt det för ett år sedan hade alla trott att världen skulle rämna, jag var hon med koll. Hon som visste när och vart och hur saker och ting skulle göras. På sista tiden har jag varit tankspridd ofta.
Jag brukar ha flyt med saker och ting. Så jag ber att jag ska ha flyt den här gången. Men prata inte med mig nu, för jag vet varken ut eller in på någonting. Fråga inte för jag kommer inte att svara. Inte nu. Ring om en vecka eller två, då har jag nog samlat mina krafter och kommit ur det här. Men nu orkar jag inte.
När jag inte svarar när vänner pratar med mig, när jag glömmer bort vart jag ska köra, när jag inte kan tänka logiskt och när jag inte kan glömma dig skyller jag bara på att "jag är tankspridd idag, lite off". Och ingen höjer på ögonbrynen längre. Hade jag sagt det för ett år sedan hade alla trott att världen skulle rämna, jag var hon med koll. Hon som visste när och vart och hur saker och ting skulle göras. På sista tiden har jag varit tankspridd ofta.
Jag brukar ha flyt med saker och ting. Så jag ber att jag ska ha flyt den här gången. Men prata inte med mig nu, för jag vet varken ut eller in på någonting. Fråga inte för jag kommer inte att svara. Inte nu. Ring om en vecka eller två, då har jag nog samlat mina krafter och kommit ur det här. Men nu orkar jag inte.
Inga problem
Egentligen borde jag inte blogga, för jag har ingenting att säga. Men men. Satt som vanligt och läste lite Ronnie-krönikor och kände mig halvt inspirerad. (Nej, förvänta dig ingenting i den stilen) I en krönika berättade han att han blivit skrämd av att se sitt eget ansikte reflekteras i tunnelbanefönstret en gång. Det har jag också varit med om. Men det var inte i någon tunnelbana i Stockholm, nej, det var på den alltid lika heta stadsbussen som min scen utspelade sig.
När jag gick på mellanstadiet sa en av mina dåvarande vänner "Det är bara folk med bruna ögon som kan se tom ut i blicken. Vilken tur du har som har bruna ögon" Hon snackade om den tomma blicken som det ultimata tillståndet att vara i. Och jag och mina bruna ögon övade på att vara tomma. Men vi lyckades aldrig. Det fanns alltid någonting i omgivningen som fångade vårt intresse. Då var jag grymt besviken.
Flera år senare sitter jag på den där stadsbussen i alla fall. Alla mina vänner bor i stan, jag åker ensam 20 minuter för att komma hem. Välkomen till bushen liksom. Ändå ska man inte klaga, det går ju bussar var femtonde minut. Det är vinter utan snö, vilket betyder att det är ett kompakt mörker som susar förbi utanför fönstret. Chauffören har valt att ha full belysning i bussen. Inte det bästa som finns när allt man vill är att dra ner mössan över ögonen och sova. Men det är bara ett av alla i-landsproblem jag brottas med i min vardag. Jag sitter där på bussen i alla fall, och jag stirrar ut genom rutan. Jag ser mig själv i den. Jag stirrar ömsom på mig, ömsom på mörkret utanför. Världens lugnaste låt spelas i min mp3. Allt är så tyst och lugnt att jag glömmer bort att andas. Sedan ringer telefonen och jag kippar efter andan för att ens få ur mig ett hallå.
Det är först senare, på kvällen som jag inser att jag under hemresan haft den så oerhört åtråvärda tomma blicken. Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen. Grattis, din dröm gick i uppfyllelse, du kan se lika blåst ut som omslagstjejerna på Slitz. Fast de ser ju mest fejkkåta ut. Men jag har i alla fall sett tom ut, och det stör mig att jag inte vet om det är ett steg framåt eller bakåt i utvecklingen. Jag blir verkligen aldrig nöjd. Inte ens när jag har det jag drömt om. Det smakar inte lika gott då.
Förresten. Flera dagar har jag hört Snook - Inga problem. Jag hatar att känna mig träffad.
När jag gick på mellanstadiet sa en av mina dåvarande vänner "Det är bara folk med bruna ögon som kan se tom ut i blicken. Vilken tur du har som har bruna ögon" Hon snackade om den tomma blicken som det ultimata tillståndet att vara i. Och jag och mina bruna ögon övade på att vara tomma. Men vi lyckades aldrig. Det fanns alltid någonting i omgivningen som fångade vårt intresse. Då var jag grymt besviken.
Flera år senare sitter jag på den där stadsbussen i alla fall. Alla mina vänner bor i stan, jag åker ensam 20 minuter för att komma hem. Välkomen till bushen liksom. Ändå ska man inte klaga, det går ju bussar var femtonde minut. Det är vinter utan snö, vilket betyder att det är ett kompakt mörker som susar förbi utanför fönstret. Chauffören har valt att ha full belysning i bussen. Inte det bästa som finns när allt man vill är att dra ner mössan över ögonen och sova. Men det är bara ett av alla i-landsproblem jag brottas med i min vardag. Jag sitter där på bussen i alla fall, och jag stirrar ut genom rutan. Jag ser mig själv i den. Jag stirrar ömsom på mig, ömsom på mörkret utanför. Världens lugnaste låt spelas i min mp3. Allt är så tyst och lugnt att jag glömmer bort att andas. Sedan ringer telefonen och jag kippar efter andan för att ens få ur mig ett hallå.
Det är först senare, på kvällen som jag inser att jag under hemresan haft den så oerhört åtråvärda tomma blicken. Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen. Grattis, din dröm gick i uppfyllelse, du kan se lika blåst ut som omslagstjejerna på Slitz. Fast de ser ju mest fejkkåta ut. Men jag har i alla fall sett tom ut, och det stör mig att jag inte vet om det är ett steg framåt eller bakåt i utvecklingen. Jag blir verkligen aldrig nöjd. Inte ens när jag har det jag drömt om. Det smakar inte lika gott då.
Förresten. Flera dagar har jag hört Snook - Inga problem. Jag hatar att känna mig träffad.
What a difference a day makes, twenty-four little hours...
Jag har insett att man kan känna en person utan att egentligen komma den nära inpå livet. Idag lärde jag känna en sida av en nära vän jag inte hade en aning om fanns. Det låter corny när jag säger det men det var vackert. Jag kände mig priviligerad som fick lära mig lite mer om henne. Jag önskar att jag också hade kunnat vara lite mer öppen mot henne med saker ur mitt liv. Men jag funkar nog inte på samma sätt. Jag släpper sällan eller aldrig någon inpå bara skinnet, även om jag vill. När jag försöker känns det lite som om jag blottar strupen. Här liksom, skär när du vill. Och det är nog den känslan jag flyr ifrån. Känslan av att ge mer makt åt någon annan än man önskar.
Igår insåg jag att du inte var den personen jag trott. Man tar inte viktiga saker över telefon. Punkt slut. Men det var kanske viktigare för mig än för dig? Du hittade någon att roa dig med ibland, jag fann en potentiell pojkvän. Jag antar att det skiljer mer mellan att vara 20 och 26 än jag trodde. I alla fall när det gäller relationer. Det sorgliga är att jag verkligen gillade dig. Verkligen. Det var skönt när vinden blåste tårar i ögonen på mig idag. Då kunde jag torka dem och låtsas att det var tårar för dig. Någon minuts fejkad självömkan var skönt.
Nu hoppas att jag träffar någon som älskar mig, som jag kan älska tillbaka. Någon som jag vågar blotta både mitt hjärta och min strupe inför. Jag vill så gärna.
Igår insåg jag att du inte var den personen jag trott. Man tar inte viktiga saker över telefon. Punkt slut. Men det var kanske viktigare för mig än för dig? Du hittade någon att roa dig med ibland, jag fann en potentiell pojkvän. Jag antar att det skiljer mer mellan att vara 20 och 26 än jag trodde. I alla fall när det gäller relationer. Det sorgliga är att jag verkligen gillade dig. Verkligen. Det var skönt när vinden blåste tårar i ögonen på mig idag. Då kunde jag torka dem och låtsas att det var tårar för dig. Någon minuts fejkad självömkan var skönt.
Nu hoppas att jag träffar någon som älskar mig, som jag kan älska tillbaka. Någon som jag vågar blotta både mitt hjärta och min strupe inför. Jag vill så gärna.
Vad är det för fel på mig?
Just nu är allt fucked up för mig. Jag har haft en kanondag. Började med en härlig långpromenad i solskenet och underbar musik i öronen. Passade på att svänga in på kyrkogården också. Det var så fint. Skämdes för att jag inte hade några blommor med mig men jag tror inte att farfar tog illa vid sig. Sedan hemåt för att byta kläder, ta fram en bra bok och sätta mig i solskenet på atlanen. Hann läsa i ungefär 10 minuter innan Linda ringde och frågade om jag inte ville träffas en sväng på stan. Klart jag ville. Upp och hoppa, in i en ny outfit, borsta håret och fixa mig. Drog iväg till stan och snackade massor i solskenet. Shoppade sommarkläder på HM och kände mig kanonnöjd. Lyckades få en eftertraktad parkbänk mitt på gågatan och lapade sol i säkert en timme.
Vi blev glassugna och ställde oss i den långa kön till stans bästa mjukglass. Träffade Frida och snackade lite med henne med, trevligt, trevligt. Linda bestämmer sig för att köpa mjukglass med vit chokladsås och strössel. Eftersom jag aldrig smakat någon sådan sås måste ju jag också ha, givetvis. Mjukglass med strössel och vit chokladsås finns redan som ett färdigt alternativ, i den mycket vackra och hemmagjorda glassmenyn. En sådan kombination heter Jonas favorit. Eller nåt sånt. Den avser strösslet kulört. Linda beställer innan mig och byter ut strösslet mot ett annat och får således en egen variant. När det är min tur att beställa säger jag att jag vill ha en likadan fast med "det" strösslet (pekar). "Jaha, kulört strössel. Då vill du ha en riktig Jonas" säger mannen som säljer glassarna. Snacka om att slå huvudet på spiken.
Hämtade upp syrran från skolan och åkte hem. Hemma fanns färdiglagad mat så det var bara att slå sig ner framför Felicity. En härlig dag alltså. Men nu sitter jag här vid datorn och är skitförbannad! Och jag vet inte varför! Har mest lust att kasta någonting i väggen eller skrika tills jag blir hes. Irriterar mig på petitesser och vill inte prata med någon. Tessa skyller på vädret, så det gör jag med.
Vi blev glassugna och ställde oss i den långa kön till stans bästa mjukglass. Träffade Frida och snackade lite med henne med, trevligt, trevligt. Linda bestämmer sig för att köpa mjukglass med vit chokladsås och strössel. Eftersom jag aldrig smakat någon sådan sås måste ju jag också ha, givetvis. Mjukglass med strössel och vit chokladsås finns redan som ett färdigt alternativ, i den mycket vackra och hemmagjorda glassmenyn. En sådan kombination heter Jonas favorit. Eller nåt sånt. Den avser strösslet kulört. Linda beställer innan mig och byter ut strösslet mot ett annat och får således en egen variant. När det är min tur att beställa säger jag att jag vill ha en likadan fast med "det" strösslet (pekar). "Jaha, kulört strössel. Då vill du ha en riktig Jonas" säger mannen som säljer glassarna. Snacka om att slå huvudet på spiken.
Hämtade upp syrran från skolan och åkte hem. Hemma fanns färdiglagad mat så det var bara att slå sig ner framför Felicity. En härlig dag alltså. Men nu sitter jag här vid datorn och är skitförbannad! Och jag vet inte varför! Har mest lust att kasta någonting i väggen eller skrika tills jag blir hes. Irriterar mig på petitesser och vill inte prata med någon. Tessa skyller på vädret, så det gör jag med.
Drömmar om sällskap
Ikväll är en såndär kväll. En kväll när man sitter och önskar att man bara kunde samla alla sina vänner kring en öppen eld, dansa, sjunga, äta god mat, dricka och lira gura hela natten. Men mest av allt önskar jag att du hade gjort ditt val, och att valet var oss. Att jag kunde kura in mig i din famn, känna din underbara doft och värma mina händer mot din hud.
Men mina vänner är upptagna med sina liv. Jag har ingen öppen eld, det är för kallt för att vara ute hela natten och jag kan inte lira gura. Och vad jag vet har du inte gjort ditt val än. Jag träffar dig inte men du är i mina tankar hela tiden. Men jag försöker inte ens samla alla vänner, och jag ringer dig inte. Jag bara lyssnar på kärleksbalader som gör mig dämpad. Och jag sitter här och hoppas att allt ska lösa sig av sig självt.
Men mina vänner är upptagna med sina liv. Jag har ingen öppen eld, det är för kallt för att vara ute hela natten och jag kan inte lira gura. Och vad jag vet har du inte gjort ditt val än. Jag träffar dig inte men du är i mina tankar hela tiden. Men jag försöker inte ens samla alla vänner, och jag ringer dig inte. Jag bara lyssnar på kärleksbalader som gör mig dämpad. Och jag sitter här och hoppas att allt ska lösa sig av sig självt.
Well I was sitting, waiting, wishing You believed in superstitions Then maybe you'd see the signs The Lord knows that this world is cruel I ain't the Lord, no I'm just a fool Learning lovin' somebody don't make them love you Must I always be waiting, waiting on you Must I always be playing, playing your fool I sang your songs, I danced your dance I gave your friends all a chance But putting up with them Wasn't worth never having you Maybe you've been through this before But it's my first time so please ignore The next few lines cause they're directed at you I can't always be waiting, waiting on you I can't always be playing, playing your fool I keep playing your part But it's not my scene Want this plot to twist I've had enough mystery Keep building it up Then shooting me down But I'm already down Just wait a minute Just sitting, waiting Just wait a minute Just sitting, waiting Well, if I was in your position I'd put down all my ammunition I'd wonder why'd it taken me so long But Lord knows that I'm not you And if I was, I wouldn't be so cruel Cause waitin' on love aint so easy to do Must I always be waiting, waiting on you Must I always be playing, playing your fool No, I can't I always be waiting, waiting on you I can't always be playing, playing your fool
Jack Johnson - Sitting, waiting, wishing
Idol-kärlek?
Jag trodde att det bara var små tonårstjejer som sysslade med kändiskärlek. När jag var yngre var det lika självklart att vara kär i någon BackStreetBoys-medlem som att dricka vatten. Fast man drack inte vatten, man drack cola. Och de "populära" drack folköl. Oh, well. Jag var i alla fall inte något större BSB-fan och skaffade mig därför bara en medlem på måfå, för att inte vara utan någon. Eftersom det vore en dödssynd. Mitt val förr på Howie, killen med rådjursögonen. Inga affischer på honom prydde någonsin mina väggar, jag äger inte en enda BSB skiva och jag vet inte hans efternamn.
Det var antagligen bristen på tidig tonårskärlek som gjorde att jag senare, något år äldre, föll för allas vår Josh Hartnett. Han förärades en affisch på väggen. Tro det eller ej. Sen kom Orlando Bloom perioden. Då var det datorn som blev fullproppad med beundrarbilder. Efter det var det en utländsk halvkändis som fångade mitt intresse. Pedro. Han var med i något som närmast kan liknas vid svenska "fame factory". Han fick mig till och med att gråta när han åkte ur tävlingen. Jag vet att han var långt ifrån bäst på att sjunga, men han fick en bit av mitt tonårshjärta och har det fortfarande.
Men, jag anser att mina beundrarperioder varit relativt korta och inte speciellt djupa. Det är nog därför jag idag, flera år äldre, blandar ihop min beundran och fantasibild med kärlek. För jag har en crush på Ronnie Sandahl. Jag skulle antagligen gifta mig med honom imorgon, om han friade. Skämt å sido. Men jag är beroende av honom. Nuförtiden är det så fiffigt ordnat att man kan kalla sina förlängda tonårsförälskelser för frikort. Det är ett sätt att drömma, fantisera och sukta efter något ouppnårligt utan att få det dåliga samvetet eller massa gräl på köpet. Så, eftersom det är tillåtet att drömma och ha frikort, Ronnie Sandahl och Anders Wendin, om ni någonsin skulle snubbla över min blogg är det bara att hojta. För ni är mina frikort.
Det var antagligen bristen på tidig tonårskärlek som gjorde att jag senare, något år äldre, föll för allas vår Josh Hartnett. Han förärades en affisch på väggen. Tro det eller ej. Sen kom Orlando Bloom perioden. Då var det datorn som blev fullproppad med beundrarbilder. Efter det var det en utländsk halvkändis som fångade mitt intresse. Pedro. Han var med i något som närmast kan liknas vid svenska "fame factory". Han fick mig till och med att gråta när han åkte ur tävlingen. Jag vet att han var långt ifrån bäst på att sjunga, men han fick en bit av mitt tonårshjärta och har det fortfarande.
Men, jag anser att mina beundrarperioder varit relativt korta och inte speciellt djupa. Det är nog därför jag idag, flera år äldre, blandar ihop min beundran och fantasibild med kärlek. För jag har en crush på Ronnie Sandahl. Jag skulle antagligen gifta mig med honom imorgon, om han friade. Skämt å sido. Men jag är beroende av honom. Nuförtiden är det så fiffigt ordnat att man kan kalla sina förlängda tonårsförälskelser för frikort. Det är ett sätt att drömma, fantisera och sukta efter något ouppnårligt utan att få det dåliga samvetet eller massa gräl på köpet. Så, eftersom det är tillåtet att drömma och ha frikort, Ronnie Sandahl och Anders Wendin, om ni någonsin skulle snubbla över min blogg är det bara att hojta. För ni är mina frikort.
Back to life
Nu är jag tillbaka efter en härlig weekend i fjällen : ) Härligt att susa (nåja) ner för backarna med asbra musik i lurarna. Inga snygga grabs men å andra sidan var jag inte ute på jakt heller :P Lyckades faktisk åka utan att ramla vare sig i liftar eller backar, något som alltid hört till traditionen. Kanske åker jag mesigare, hehe. Har fruktansvärt ont i fötterna/benen i alla fall. Måste komma ihåg att det är den känsliga delen av min kropp. Misstänker att jag ätit upp mig under vistelsen också. Typiskt. Får ta tag i det här nu och motionera lite mer. Skämes tamefan.
Grattis Tessa som vann resecheckar! Klart vi kan dra till Portugallien, det vore en kanonsemester! Ett perfekt avstamp härifrån, och en härlig början på mitt nya liv. Ni får inte glömma mig när jag drar!
Är något nervös inför arbetsintervjun i morgon. Vill så gärna ha jobbet. Det känns nästan som om jag måste få det. Frågan "varför ska vi anställa just dig" har snurrat i mitt huvud hela dagen. Jag har egentligen inget bra svar och det stör mig. Man kan ju inte säga "för att jag är glad, samarbetsvillig och älskar att arbeta med människor" det svarar antagligen de flesta. Måste komma på något eget. Usch. När man svarar på den frågan, smörar man för sig själv eller för arbetsgivaren förresten? Båda kanske? Som om det inte räckte med "de stora frågorna" är jag fortfarande osäker på hur jag ska sminka mig, sätta upp håret och vad jag ska ha för kläder och skor. Det är ju större procedur än inför en dejt ; )
Och snälla, snälla, bestäm dig. För att vänta på ditt svar är det jobbigaste jag gjort på länge.
Mitt rum är egentligen inte gjort för fler än en person.
Just nu är jag så fruktansvärt less. Jag ska fråga dig rakt ut, men om sanningen ska fram så vet jag inte ens om jag vill att du ska säga att du vill ha mig. För nu orkar jag inte mer. Apropå rubriken, tänk att en så simpel mening kan få en att känna sig så oönskad och värdelös. För om jag inte får plats i ditt rum, hur ska jag då få plats i ditt hjärta?
Fan ta dig
Fan ta dig
Måndagstankar
Nu har jag lyssnat på Lasse Lindhs Svenska hjärtan hur många gånger som helst. Jag kan bara inte bli less på den, för texten stämmer så perfekt in på mig. Tyvärr borde det kanske tilläggas? Aja. Deppig är jag inte. Har haft mycket tid att tänka, vilket slutat i att jag tänkt massor utan att egentligen komma fram till något :P Jag hör till kategorin som tänker och tänker och inte verkar bli klokare för det. Men sen kan det bara klarna mitt i en diskusion och då kastar jag ur mig planer och tankar inför framtiden och det verkar som om jag hela tiden haft svar på mina funderingar. Gud vad knepigt det låter, men alla har väl sina sätt att komma fram till vilken väg man ska välja när man väl står där i korsningen ; )
Jag har märkt att våra telefonsamtal inte är lika långa och lika djupa längre. Kanske känner vi varandra bättre, kanske glider vi ifrån varandra, kanske överanalyserar jag allt. Har en tendens att göra det. Just nu önskar jag att jag hade Lindas självförtroende, Tessas sköna stil och Jossis energi.
Synd att det blåser vårstorm runt knutarna, jag hade gärna gått på promenad. Bara jag och musik. Och kanske lite solsken. Fast det är kanske lika bra att det blåser, då slipper jag tänka ännu mer. Måste börja göra något också.
Lurade förresten ingen på första april. Jag saknar tiden när jag fortfarande gjorde det. Men tydligen försvinner "magin" runt sådana dagar när alla andra dagar blir lika viktiga eller viktigare. Det är nog där det sitter. När man är liten mäter man året efter födelsedagar, skollov och andra högtider. Ju äldre man blir desto fler viktiga dagar får man. Lördagsgodisdagen, veckopengsdagen, discodagar, tävlingsdagar, lönedagar, shoppingdagar, fikadagar, betalaräkningardagar osv. Suck. Det är väl såhär man tänker när man är 20.
Jag har märkt att våra telefonsamtal inte är lika långa och lika djupa längre. Kanske känner vi varandra bättre, kanske glider vi ifrån varandra, kanske överanalyserar jag allt. Har en tendens att göra det. Just nu önskar jag att jag hade Lindas självförtroende, Tessas sköna stil och Jossis energi.
Synd att det blåser vårstorm runt knutarna, jag hade gärna gått på promenad. Bara jag och musik. Och kanske lite solsken. Fast det är kanske lika bra att det blåser, då slipper jag tänka ännu mer. Måste börja göra något också.
Lurade förresten ingen på första april. Jag saknar tiden när jag fortfarande gjorde det. Men tydligen försvinner "magin" runt sådana dagar när alla andra dagar blir lika viktiga eller viktigare. Det är nog där det sitter. När man är liten mäter man året efter födelsedagar, skollov och andra högtider. Ju äldre man blir desto fler viktiga dagar får man. Lördagsgodisdagen, veckopengsdagen, discodagar, tävlingsdagar, lönedagar, shoppingdagar, fikadagar, betalaräkningardagar osv. Suck. Det är väl såhär man tänker när man är 20.