Jag springer för att slippa tänka
Idag, två veckor sedan samtalet. Du har fortfarande inte lämnat mig. Det verkar alltid finnas någonting i min omgivning som får mig att tänka på dig, otroligt nog. Jag drömmer till och med om dig. Finns jag kvar i din värld?
Jag har en ovana att säga att den här stan är för liten, att alla varit med alla och att ingen verkar vilja någonting. Jej, jag har extrajobb på ica och en pojkvän sedan två år tillbaka. Nu är det dags att flytta ihop och föröka oss. Det där har aldrig passat mig. Ibland får jag känslan av att världen är så mycket större, så mycket mera chanser och möjligheter och risker än ett radhus och en vovve. Att jag är så mycket mera än radhus och barn innan jag är 22. Jag får den känslan utan att för den skull vilja vara överlägsen. Det vore ju grymt skönt om man kunde nöja sig med ett enkelt liv. Men jag kan inte. För då börjar det krypa i skinnet på mig och i hjärnan mal tankarna om vad som kunnat ske. Missförstå mig inte, jag vill inget hellre än att gifta mig och skaffa familj. Inom tio år i alla fall. Men samtidigt vill jag mer.
Satt på ett fik häromdagen och insåg att av de hundratals människor som passerade kände jag faktiskt inte en enda. Det var kanske två som jag kände igen, max. Den här stan är kanske inte så liten ändå? Den är kanske vad man gör den till? Och jag gör den liten, outhärdlig och bakåtsträvande.
Jag tog en paus i springandet över helgen. Lördagen gick mestadels åt till att göra absolut ingenting. Det var skönt. På söndagen bar det av till vårmässan. Tur att vi hade fribiljetter, annars hade det varit 60 bortkastade kronor. En mamma hade mässans bästa kommentar "Stanna inte i mitten av gången. Vill du kolla på någonting går du på sidan" Tänk om lite fler kunde göra så. Istället för att tvärstanna mitt i folkhavet med femtioelva kassar i varje hand.
Suck. Jag hör ju hur jag låter. Som en bitter jävla kärring som är missnöjd med allt. Egentligen är jag inte speciellt missnöjd. Jag är mest less på att allt ska infalla samtidigt. Det kan gå veckor, till och med månader, när allt är hur lugnt som helst. Sen smäller det till, tusen saker att göra på ingen tid alls. Ett stort berg av projekt och arbeten att bestiga och jag som knappt kikat på kartan än.
Jag leker med photoshop, förändrar mitt utseende, gör det vackrare. Men samtidigt undrar jag vad det egentligen är jag ändrar på. Är det bara utsidan som förändras av några musklick? Eller är det insidan jag försöker komma åt?
Varför ville du inte vara den som höll om mig när jag känner såhär? Varför var jag inte värd att satsa på?
Jag har en ovana att säga att den här stan är för liten, att alla varit med alla och att ingen verkar vilja någonting. Jej, jag har extrajobb på ica och en pojkvän sedan två år tillbaka. Nu är det dags att flytta ihop och föröka oss. Det där har aldrig passat mig. Ibland får jag känslan av att världen är så mycket större, så mycket mera chanser och möjligheter och risker än ett radhus och en vovve. Att jag är så mycket mera än radhus och barn innan jag är 22. Jag får den känslan utan att för den skull vilja vara överlägsen. Det vore ju grymt skönt om man kunde nöja sig med ett enkelt liv. Men jag kan inte. För då börjar det krypa i skinnet på mig och i hjärnan mal tankarna om vad som kunnat ske. Missförstå mig inte, jag vill inget hellre än att gifta mig och skaffa familj. Inom tio år i alla fall. Men samtidigt vill jag mer.
Satt på ett fik häromdagen och insåg att av de hundratals människor som passerade kände jag faktiskt inte en enda. Det var kanske två som jag kände igen, max. Den här stan är kanske inte så liten ändå? Den är kanske vad man gör den till? Och jag gör den liten, outhärdlig och bakåtsträvande.
Jag tog en paus i springandet över helgen. Lördagen gick mestadels åt till att göra absolut ingenting. Det var skönt. På söndagen bar det av till vårmässan. Tur att vi hade fribiljetter, annars hade det varit 60 bortkastade kronor. En mamma hade mässans bästa kommentar "Stanna inte i mitten av gången. Vill du kolla på någonting går du på sidan" Tänk om lite fler kunde göra så. Istället för att tvärstanna mitt i folkhavet med femtioelva kassar i varje hand.
Suck. Jag hör ju hur jag låter. Som en bitter jävla kärring som är missnöjd med allt. Egentligen är jag inte speciellt missnöjd. Jag är mest less på att allt ska infalla samtidigt. Det kan gå veckor, till och med månader, när allt är hur lugnt som helst. Sen smäller det till, tusen saker att göra på ingen tid alls. Ett stort berg av projekt och arbeten att bestiga och jag som knappt kikat på kartan än.
Jag leker med photoshop, förändrar mitt utseende, gör det vackrare. Men samtidigt undrar jag vad det egentligen är jag ändrar på. Är det bara utsidan som förändras av några musklick? Eller är det insidan jag försöker komma åt?
Varför ville du inte vara den som höll om mig när jag känner såhär? Varför var jag inte värd att satsa på?
Kommentarer
Trackback