När grät du senast?
Om det är sant som man säger; att de tårar man inte gråter fryser till is i hjärtat, borde mitt hjärta vara nästan ren is.
Det är inte ofta jag gråter. På gott och ont. Det har aldrig varit jag att gråta. När jag gick på dagis hände det naturligtivs att jag gjorde mig illa. Men satte jag mig ner och storlipade som alla andra ungar? Nej, jag skrattade. Fråga mig inte varför. Fröknarna fick sätta sig ner och gråta med mig så jag skulle "veta hur man borde göra."
Jag lärde mig vad som var "rätt" och sedan dess skrattar jag i alla fall inte när jag gör mig illa. Men jag gråter inte heller. Till mina kompisar brukar jag lite skämtsamt säga att om de ser mig gråta är det bäst de ringer min mamma eller polisen, för då är det illa.
Men, det finns en ganska töntigt undantag. En tv-serie får mig nästan alltid att gråta. En tv-serie. Det är ju så jag skäms. Serien är i alla fall Grey's Anatomy. Jag vet inte om det beror på handlingen, musiken, hur jag mår just nu eller nåt annat. Men jag kan inte hjälpa att tår efter tår rullar nerför kinderna i slutet av varje avsnitt.
Tårarna som faller nu är troligtvis en blandning av de som borde fallit förut. Av de som jag höll tillbaka. Det betyder kanske att jag kan smälta en bit av den tjocka isen? Jag ber till Gud att det är så. Att tårarna lättar mitt sinne och gör mig till en bättre människa.
Det är inte ofta jag gråter. På gott och ont. Det har aldrig varit jag att gråta. När jag gick på dagis hände det naturligtivs att jag gjorde mig illa. Men satte jag mig ner och storlipade som alla andra ungar? Nej, jag skrattade. Fråga mig inte varför. Fröknarna fick sätta sig ner och gråta med mig så jag skulle "veta hur man borde göra."
Jag lärde mig vad som var "rätt" och sedan dess skrattar jag i alla fall inte när jag gör mig illa. Men jag gråter inte heller. Till mina kompisar brukar jag lite skämtsamt säga att om de ser mig gråta är det bäst de ringer min mamma eller polisen, för då är det illa.
Men, det finns en ganska töntigt undantag. En tv-serie får mig nästan alltid att gråta. En tv-serie. Det är ju så jag skäms. Serien är i alla fall Grey's Anatomy. Jag vet inte om det beror på handlingen, musiken, hur jag mår just nu eller nåt annat. Men jag kan inte hjälpa att tår efter tår rullar nerför kinderna i slutet av varje avsnitt.
Tårarna som faller nu är troligtvis en blandning av de som borde fallit förut. Av de som jag höll tillbaka. Det betyder kanske att jag kan smälta en bit av den tjocka isen? Jag ber till Gud att det är så. Att tårarna lättar mitt sinne och gör mig till en bättre människa.
Bakåtsträvaren med frusna händer?
Idag har jag frusit hela dagen. Jag har inte haft för lite kläder på mig eller så, men blodcirkulationen var liksom inte velat fungera som det är tänkt. Att händerna är iskalla är vardagsmat, men idag har naglarna varit blåa. Det skrämmer mig. Det påminner om saker jag inte vill tänka på. Döda människor har blåa naglar. Inte levande.
Inte ens vantar, the, tjocka kläder eller filtar har hjälpt. Nu gör det ont i händerna av all kyla.
Nu ska jag göra lite fysikdiagnoser igen, jej. Jag har i alla fall fula Bettan att se framemot ikväll. Hoppas att värmen nått ut till fingrarna vid det laget.
Dagens tanke:
Är det jag som är bakåtsträvare och torrboll när jag skäms över hur folk som kunde varit min mamma sitter och skrattar och skämtar och stör under utbildningen? När kursledaren säger "nu får ni vara lite tysta så jag också får prata. Vi har ju en planering att följa. Sen får ni fortsätta att tjattra" svarar dessa personer med att skratta ännu högre medans jag sänker blicken och suckar inombords. Prata, skämta och skratta gärna. Men svenskans kanske mest underskattade ord är lagom. Lagom är ganska ofta bäst, faktiskt.
Inte ens vantar, the, tjocka kläder eller filtar har hjälpt. Nu gör det ont i händerna av all kyla.
Nu ska jag göra lite fysikdiagnoser igen, jej. Jag har i alla fall fula Bettan att se framemot ikväll. Hoppas att värmen nått ut till fingrarna vid det laget.
Dagens tanke:
Är det jag som är bakåtsträvare och torrboll när jag skäms över hur folk som kunde varit min mamma sitter och skrattar och skämtar och stör under utbildningen? När kursledaren säger "nu får ni vara lite tysta så jag också får prata. Vi har ju en planering att följa. Sen får ni fortsätta att tjattra" svarar dessa personer med att skratta ännu högre medans jag sänker blicken och suckar inombords. Prata, skämta och skratta gärna. Men svenskans kanske mest underskattade ord är lagom. Lagom är ganska ofta bäst, faktiskt.
Morsdag
Väcktes av lillasyster imorse. Hon hade fixat fika och nyplockade gullvivor i en vas. Inte till mig då, men till mamma. Allt medan jag sovit som allra bäst. Jag kan inte nog tacka henne. Det bar i alla fall av till mamma som fick fika på sängen och två små presenter som hon gillade. Min mamma är så mysig :)
Sedan samlade jag vuxenpoäng genom att avsluta mitt abonnemang hos Telia och istället beställa ett kontantkort hos Halebop, så nu Tessa och Jossi är det bara att ringa tills öronen blöder :P Får se hur länge jag kör på kontantkort nu.
Iväg till grandma som även hon fick en present från sina söner och en "hängjordgubbsplanta" från vår familj. Smörgåstårta bjöds det på. Och munkar. Vi var där i några timmar och innan vi kom hem köpte vi lite chinamat och åt. Paltkoman inföll i vanlig ordning och ögonlocken slog igen ett litet tag ute i solen på altanen. Solen gick i moln och jag gick in och satte mig vid datorn för att göra fysikdiagnoser. Det går sakta, men det går. Nationella på måndag. Jag bävar.
Funderar på om jag verkligen vill gå på pubtömningen. Vad är det jag ska dit och bevisa? Att jag mår asbra? Men jag får väl bjuda med mig mina godingar och ha en kanonkväll helt enkelt. Sluta fundera för en stund. Imorn är det Ronnie-dag. Jag är kär ^^
Till dig, Tessa
Tydligen ville Tessa att jag skulle svara på de här frågorna, och eftersom jag älskar tester och sånt här krims-krams kan jag inte låta bli :P Självklart får alla som vill ta del av svaren, inte bara Tessa.
3 saker jag gillar:
- Musik
- God mat
- Vänner
3 saker som jag tycker illa om och som skrämmer mig:
- SPRUTOR!
- Djupt vatten
- Ålar
3 viktiga saker i mitt rum:
- Sängen
- Böcker
- Fotografier
3 slumpvis valda fakta om mig:
- Är expert på att hitta fyrklövrar
- Blir kär fort och lätt
- Får huvudvärk av mint i alla former
3 saker jag vill göra innan jag dör:
- Hoppa fallskärm (blir kanske det sista jag gör ;) )
- Besöka alla världsdelar
- Köra en Ferrari eller Lamborghini
3 saker jag kan göra:
- Skela med ögonen
- Prata fyra språk
- Ljuga trovärdigt
3 saker som jag inte kan göra:
- Erkänna när jag har fel
- Baka muffins
- Vända ögonlocken ut och in
3 saker som jag säger mest:
- Absolut
- Jäklar
- Attans
3 personer som jag skulle vilja svarade på frågorna:
- Josefin Svedin
- Linda Bergquist
- Johnny Depp
3 saker jag gillar:
- Musik
- God mat
- Vänner
3 saker som jag tycker illa om och som skrämmer mig:
- SPRUTOR!
- Djupt vatten
- Ålar
3 viktiga saker i mitt rum:
- Sängen
- Böcker
- Fotografier
3 slumpvis valda fakta om mig:
- Är expert på att hitta fyrklövrar
- Blir kär fort och lätt
- Får huvudvärk av mint i alla former
3 saker jag vill göra innan jag dör:
- Hoppa fallskärm (blir kanske det sista jag gör ;) )
- Besöka alla världsdelar
- Köra en Ferrari eller Lamborghini
3 saker jag kan göra:
- Skela med ögonen
- Prata fyra språk
- Ljuga trovärdigt
3 saker som jag inte kan göra:
- Erkänna när jag har fel
- Baka muffins
- Vända ögonlocken ut och in
3 saker som jag säger mest:
- Absolut
- Jäklar
- Attans
3 personer som jag skulle vilja svarade på frågorna:
- Josefin Svedin
- Linda Bergquist
- Johnny Depp
Sthlm tur och retur
4.50. Jag vaknar med ett ryck till Amy Diamonds senaste dänga. Typiskt Rix FM. Slår av så fort ögonen lokaliserat radion. Sen packa och åka ner med tåget till huvudstaden! Mötte upp Josefin, inte min Jossi utan en annan, och tillsammans åkte vi ner. Vi hittade till hotellet där kursen skulle hålla till och efter lite strul med personal och kortnycklar och låsta trappor hittade vi fram och kom in i "konferenslokalen." Den var i princip ett dubbelrum utan sängar, där någon slängt in en whiteboard, fyra bord och typ 30 stolar. Det fanns två lediga. Jag slängde mig ner på den ena och Josefin tog den andra. Det var asvarmt där inne och AC är tydligen en lyx som inte hittat till rummet. Så fick jag en pappersskylt "Skriv ditt namn". Kändes som en stor flashback till lågstadiet. Sen skulle man berätta om sig själv. Min tanke var "vem fan bryr sig om vem jag är?"
Det visade sig senare, efter diverse grupparbeten och diskusioner, att stockholmarna var otroligt trevliga! Det var lite blandade åldrar, men de allra flesta var under 30 och jag tror aldrig att jag har kommit in i ett redan tight kompisgäng som jag gjorde nu. De fick mig att garva så tårarna rann. De tog hand om oss "norrlänningar" utan att mobba oss alltför mycket, haha.
Måndagen bestod mestadels i att komma in i gruppen och samarbeta. Helt okej. På kvällen hann jag knappt kliva ur duschen på hotellrummet innan jag somnade, kändes det som. Men så hade jag ju klivit upp i gryningen också :)
Tisdagen hade filmtema. Det kändes lite som om de försökte hjärntvätta oss med allt snack om "nya SJ" och hur man ska bemöta kunderna. Men åter igen räddades en tråkig kurs av underbara blivande kollegor. När vi slutade för dagen frågade de oss om vi ville hänga med ut och ta en öl. Javisst! Vi hittade till en mysig bar på götgatan som hette Patrick's eller nåt sånt. Så beställde vi. Och tro det eller ej, men jag drack min allra första öl. Och jag dog inte ;) Det var faktiskt helt okej och jag kan gärna tänka mig att dricka fler, så nu är jag laddad inför pubtömningen också! Innan vi gick hem hann jag dessutom köpa ett par svarta ballerinaskor. Min dag var fulländad.
Onsdag var avslutningsdag och åter igen var det gruppövningar och skit :P Men en övning var faktiskt riktigt rolig. Den gick ut på att man två och två skulle turas om att i 30s enbart ge positiv feedback till den andre. Den andre som inte fick kommentera feedbacken.
Jag snackade nästan uteslutande med killar, fråga mig inte varför de haffade mig, men så blev det. Och de sa så otroligt fina saker. Jag tror att de stämmer bra och hoppas att de verkligen gör det. Nu tänker jag vara skrytsam men eftersom det här trots allt är min blogg så får du väl hoppa över följande rader om de stör dig : )
Andrés sa att "Du är en väldigt positiv person. Du har lätt för att skratta men är ändå lugn. Du är en sån som man skulle vilja ha omkring sig när det är stressigt eller strular. Och du har en bra blick, för du kollar folk i ögonen när de pratar vilket gör att du ser intresserad ut och man vänder sig till dig"
Magnus och Johan sa liknande saker som handlade om att jag hade väldigt lätt för att anpassa mig och att de lätt kunde tänka sig att umgås med mig på fritiden med.
Sebastian sa att jag "Är en sån som tänker efter innan du säger något. Det märks att du är intelligent. Och det gillar jag. Du har starka värderingar som lyser igenom i det du gör. Och du har väldigt, väldigt fint hår"
Josefin "Mitt första intryck av dig har totalt raserats. Då tyckte jag att du var reserverad och superseriös. Men nu vet jag att du är så otroligt rolig! Du säger så knäppa grejer så man bara måste garva. Men du är smart också, absolut. Du är himla skön"
Andrés och Josefins kommentarer träffade nog mest i hjärtat, även om de andras också värmde :)
Och kommer jag till Stockholm är det bara att ringa Vladimir, så kommer jag in på vilken klubb jag vill i princip, utan att köa. Gud vad jag älskar sånna kontakter :)
Hoppas vi ses igen Prisca, Elias, Claes, Linda, Dan, Elin, Marcello, Nina, Johan, Andrés, Magnus, Vladimir och Sebastian. Jag saknar er redan.
Det visade sig senare, efter diverse grupparbeten och diskusioner, att stockholmarna var otroligt trevliga! Det var lite blandade åldrar, men de allra flesta var under 30 och jag tror aldrig att jag har kommit in i ett redan tight kompisgäng som jag gjorde nu. De fick mig att garva så tårarna rann. De tog hand om oss "norrlänningar" utan att mobba oss alltför mycket, haha.
Måndagen bestod mestadels i att komma in i gruppen och samarbeta. Helt okej. På kvällen hann jag knappt kliva ur duschen på hotellrummet innan jag somnade, kändes det som. Men så hade jag ju klivit upp i gryningen också :)
Tisdagen hade filmtema. Det kändes lite som om de försökte hjärntvätta oss med allt snack om "nya SJ" och hur man ska bemöta kunderna. Men åter igen räddades en tråkig kurs av underbara blivande kollegor. När vi slutade för dagen frågade de oss om vi ville hänga med ut och ta en öl. Javisst! Vi hittade till en mysig bar på götgatan som hette Patrick's eller nåt sånt. Så beställde vi. Och tro det eller ej, men jag drack min allra första öl. Och jag dog inte ;) Det var faktiskt helt okej och jag kan gärna tänka mig att dricka fler, så nu är jag laddad inför pubtömningen också! Innan vi gick hem hann jag dessutom köpa ett par svarta ballerinaskor. Min dag var fulländad.
Onsdag var avslutningsdag och åter igen var det gruppövningar och skit :P Men en övning var faktiskt riktigt rolig. Den gick ut på att man två och två skulle turas om att i 30s enbart ge positiv feedback till den andre. Den andre som inte fick kommentera feedbacken.
Jag snackade nästan uteslutande med killar, fråga mig inte varför de haffade mig, men så blev det. Och de sa så otroligt fina saker. Jag tror att de stämmer bra och hoppas att de verkligen gör det. Nu tänker jag vara skrytsam men eftersom det här trots allt är min blogg så får du väl hoppa över följande rader om de stör dig : )
Andrés sa att "Du är en väldigt positiv person. Du har lätt för att skratta men är ändå lugn. Du är en sån som man skulle vilja ha omkring sig när det är stressigt eller strular. Och du har en bra blick, för du kollar folk i ögonen när de pratar vilket gör att du ser intresserad ut och man vänder sig till dig"
Magnus och Johan sa liknande saker som handlade om att jag hade väldigt lätt för att anpassa mig och att de lätt kunde tänka sig att umgås med mig på fritiden med.
Sebastian sa att jag "Är en sån som tänker efter innan du säger något. Det märks att du är intelligent. Och det gillar jag. Du har starka värderingar som lyser igenom i det du gör. Och du har väldigt, väldigt fint hår"
Josefin "Mitt första intryck av dig har totalt raserats. Då tyckte jag att du var reserverad och superseriös. Men nu vet jag att du är så otroligt rolig! Du säger så knäppa grejer så man bara måste garva. Men du är smart också, absolut. Du är himla skön"
Andrés och Josefins kommentarer träffade nog mest i hjärtat, även om de andras också värmde :)
Och kommer jag till Stockholm är det bara att ringa Vladimir, så kommer jag in på vilken klubb jag vill i princip, utan att köa. Gud vad jag älskar sånna kontakter :)
Hoppas vi ses igen Prisca, Elias, Claes, Linda, Dan, Elin, Marcello, Nina, Johan, Andrés, Magnus, Vladimir och Sebastian. Jag saknar er redan.
António Alexio
Jag vet, jag har redan bloggat idag.
Choro porque me deixaste,
não perdeste e eu perdi.
Porque sem mim não ficaste.
Eu é que fiquei sem ti.
(fritt översatt blir det ungefär)
Jag gråter för att du lämnat mig,
du förlorade inte men det gjorde jag.
För utan mig blev du inte.
Det var jag som blev utan dig.
Choro porque me deixaste,
não perdeste e eu perdi.
Porque sem mim não ficaste.
Eu é que fiquei sem ti.
(fritt översatt blir det ungefär)
Jag gråter för att du lämnat mig,
du förlorade inte men det gjorde jag.
För utan mig blev du inte.
Det var jag som blev utan dig.
Forgive but not forget
Igår var en okej dag. Klarade säo-provet vilket innebär att jag inte måste läsa om allt igen :P Ringde Linda som tog sig in till stan och så sprang vi runt på alla möjliga affärer för att hitta något att köpa åt Ullis som fyllt 20. Det gick inte. Sorgligt nog kom både jag och Linda fram till att vi egentligen inte känner henne nu, på något sätt. Visst är hon samma Ullis när vi träffas och man kan koppla på samtalet som om man faktiskt träffat varandra under det senaste året. Men det har vi inte. Det är väl de gamla invanda rollerna som kommer tillbaka. "Tro inte att du har förändrats, att du blivit nån annan. Du är den samma som du var i låg-, mellan-, och högstadiet. Du är densamma som du var i gymnasiet." Fast alla vet att man förändrats. Jag och Linda hittade i alla fall mest saker till oss själva, naturligtivs. Men, så ramlade vi in på Riva och där fanns vår räddning i form av ett stilrent och snyggt halsband från Snö.
Skjutsade hem Linda till sig och åkte sedan hem. Hann äta en munk och slänga på mig mascara och en tunika, sen tillbaka till stan för att äta på restaurang. Det var jättekul att träffa Ullis igen :) Fattar inte att hon skaffat en tatuering. Är det bara jag som inte vill ha en tatuering just nu? Verkar som det. Aja.
Vissa vänner slutar aldrig att förvåna en. Som igår, vi har just satt oss ned och fått menyerna när Ullis frågar hur det egentligen gick med den där killen. Jag svarar att det inte gick alls med en ton som jag inbillade mig lät som att jag inte ville prata om det. Det hade inte varit något "förbjudet" ämne om det inte varit för att vi faktiskt var på en restaurang, ett ställe där till och med väggarna har ögon och öron. Jag hade kunnat prata om det om inte en viss person varit med i sällskapet. En person som jag inte är vän med och som jag inte vill ha något som helst att göra med. Det är då jag blir förvånad. För hon verkar inte alls ha fattat min underton. Hon börjar pladdra på om saker jag berättat bara för henne över en fika. Om saker han sagt. Vad hennes pojkvän tycker om sakerna han sagt. Hon säger vad han heter. I för- och efternamn. Allt detta går på två röda och jag sitter mittemot och hinner inte stoppa henne. Jag ser hur personen i sällskapet som jag inte är vän med fullkomligt sväljer hennes ord. Hur hon memorerar efternamnet. Och jag vill bara gråta. Sen kommer jag mig för och säger "Jag vill faktiskt inte prata om det" i en elak och frän ton. Ska man behöva stoppa sina "närmaste" vänner.
Hon som memorerade namnet har säkert redan googlat honom. Och hittat honom, för det gör man. Söker man på mig hittar man ingenting. Men han finns, honom hittar man snabbt. Inte för att det förändrar något, egentligen. Men jag känner mig kränkt.
Det som åter igen slår mig är att hon som berättat allt är en som jag kallar nära vän. Hon borde känna mig vid det här laget. Hon borde veta vad jag tycker är okej och inte. Jag förlåter henne, för jag har inte råd att mista någon. Men tro inte att jag inte kommer tänka på vad som lämnar mina läppar i fortsättningen. Tyvärr.
Skjutsade hem Linda till sig och åkte sedan hem. Hann äta en munk och slänga på mig mascara och en tunika, sen tillbaka till stan för att äta på restaurang. Det var jättekul att träffa Ullis igen :) Fattar inte att hon skaffat en tatuering. Är det bara jag som inte vill ha en tatuering just nu? Verkar som det. Aja.
Vissa vänner slutar aldrig att förvåna en. Som igår, vi har just satt oss ned och fått menyerna när Ullis frågar hur det egentligen gick med den där killen. Jag svarar att det inte gick alls med en ton som jag inbillade mig lät som att jag inte ville prata om det. Det hade inte varit något "förbjudet" ämne om det inte varit för att vi faktiskt var på en restaurang, ett ställe där till och med väggarna har ögon och öron. Jag hade kunnat prata om det om inte en viss person varit med i sällskapet. En person som jag inte är vän med och som jag inte vill ha något som helst att göra med. Det är då jag blir förvånad. För hon verkar inte alls ha fattat min underton. Hon börjar pladdra på om saker jag berättat bara för henne över en fika. Om saker han sagt. Vad hennes pojkvän tycker om sakerna han sagt. Hon säger vad han heter. I för- och efternamn. Allt detta går på två röda och jag sitter mittemot och hinner inte stoppa henne. Jag ser hur personen i sällskapet som jag inte är vän med fullkomligt sväljer hennes ord. Hur hon memorerar efternamnet. Och jag vill bara gråta. Sen kommer jag mig för och säger "Jag vill faktiskt inte prata om det" i en elak och frän ton. Ska man behöva stoppa sina "närmaste" vänner.
Hon som memorerade namnet har säkert redan googlat honom. Och hittat honom, för det gör man. Söker man på mig hittar man ingenting. Men han finns, honom hittar man snabbt. Inte för att det förändrar något, egentligen. Men jag känner mig kränkt.
Det som åter igen slår mig är att hon som berättat allt är en som jag kallar nära vän. Hon borde känna mig vid det här laget. Hon borde veta vad jag tycker är okej och inte. Jag förlåter henne, för jag har inte råd att mista någon. Men tro inte att jag inte kommer tänka på vad som lämnar mina läppar i fortsättningen. Tyvärr.
Osynlighetsdryck någon?
Jag älskar att vara tjej. Faktiskt. Visst vore många saker enklare om man vore kille men nä, jag skulle inte byta. Jag älskar att vara tjej, för det mesta i alla fall. Men ibland hatar jag det. Nej, jag tänker inte börja rabbla orättvisor och fördomar, även fast det skulle behövas. Ikväll hatar jag att vara tjej.
Jag är ute och springer min vanliga runda. Asfalt. Hus med ganska jämna mellanrum nästan hela vägen. Bitvis skog. Ängar. Lagom många uppförsbackar och plana sträckor. Idealiskt för mig. Men så kommer jag till en sträcka där tjock skog finns på båda sidor av vägen. Närmaste hus är ungefär 500m bort och där bor det ändå bara sommargäster, så det är tomt nu. Det är då de kommer. Precis när magen krampar och solen skiner i ögonen. Den röda volvon bromsar in 400 meter framför mig. Och sen rivstartar den. Däcken grinar illa mot asfalten och bilen passerar mig i full fart. Precis när de förbi mig tutar föraren. Två snabba tut. Jag ser att det är minst två killar i bilen. De vinkar. Jag fortsätter att springa och tänker att jag inte känner dem. Orkar bara 100m innan jag måste gå en bit. Magen krampar fruktansvärt. Jag samlar mig och fortsätter springa. Då kommer bilen igen. De har vänt och kommer ikapp mig bakifrån. Jag hör dem gasa på. Igen, två snabba tut. När de kör förbi ser jag att det är tre killar. Runt 20-25 år. Jag saktar ner lite på farten. Fan också. Det bor ingen i närheten. Mobilen ligger hemma på rummet. Jag är alldeles ensam. Volvon kör vidare och jag börjar andas igen. Men så stannar den. Fan, fan, fan tänker jag medan benen blir som spaghetti. Vad fan ska jag göra? Tänk om de vänder igen? En mot tre är chanslös oavsett kön. En tjej mot tre killar finns inte. En trött tjej som sprungit 3km. Tre starka killar som kliver ur en bil. De är ca 250m framför mig. Där finns det ett tomt hus och en kyrka. Inga människor. Bildörrarna öppnas och killarna byter platser. En har självlysande skyddskläder. Knallgula. En har en röd huvjacka. De kliver in. Jag ser mig omkring och inser att närmaste hus där det möjligtvis kan finnas folk ligger ytterligare 300m bort och inte alls efter vägen. Men jag tänker inte springa förbi volvon igen. Aldrig i livet. Så jag sneddar över kyrkogården som ligger brevid. Jag springer mellan gravstenarna, jag som alltid håller avstånd för att inte "kliva på de som ligger där." Jag hukar mig bakom det fåtaliga och låga buskaget som finns och hoppas att killarna inte ser mig. Och jag ber att de inte ska köra runt och in på kyrkogården. Jag tar mig fram till huset. Hoppar över metallstaketet som omger kyrkogården och springer fram till huset. Jag knackar på. En kvinna kommer och öppnar dörren. Jag är glad att det är en kvinna. Jag frågar om jag kan få låna telefonen för att ringa ett lokalsamtal. Jo, visst säger kvinnan och ser frågande ut. Jag säger nåt om att jag varit ute och joggat och hon säger "ibland måste man bara få ringa" Jag nickar. Hur kan hon förstå? Jag ringer hem. Mamma svarar. Jag ber henne komma och hämta mig. Hon låter orolig men jag vill inte säga något över telefon när den vänliga kvinnan är i samma rum. Jag lägger på och tackar kvinnan innerligt för att jag fått låna telefonen och sen går jag ner till vägen. Jag ser ingen röd volvo. Mamma kommer och hämtar mig. Jag sätter mig i bilen och berättar vad som hänt. Att jag inte vågat springa mer. Mamma frågar om jag tog registreringsnumret. Registreringsnumret. Vem tänkte på det?
Ingenting hände. Kanske överdramatiserade jag allt. Kanske inte. Man har ju alltid hört hur folk fått en känsla av att något varit fel men sen struntat i känslan. Jag struntade inte i den. Senare, hemma i soffan när rädslan försvunnit, kommer ilskan. Ilskan över att de förstört min rutin. Att jag inte vågar springa samma runda igen. Inte utan en kamphund vid min sida. Eller en kille. När jag klev in i bilen sa mamma att hon trott att jag ramlat och brutit benet eller nåt. Jag säger helt ärligt, jag bryter GÄRNA benet vilken dag som helst, om det skulle innebära att jag aldrig blir överfallen eller våldtagen. Jag bryter båda. Armarna med. Jag skojar inte. Jag hatar att det i princip inte går en enda dag där jag inte sätter mig i bilen på parkeringen och låser dörrarna från insidan. Ifall att. Jag avskyr att jag letar efter ställen att söka hjälp på när jag går genom stan. Att jag tar nycklarna mellan fingrarna när jag möter fler än två killar. Som om nycklarna skulle rädda mig. Det är då jag hatar att vara tjej. Visst, killar blir överfallna och mördade med. Men de har större chans att försvara sig, oftast.
Vad ska jag göra nu? Ta mig ner till badet och simma? Kränga på mig en fula blåa baddräkten eftersom jag känner mig som allmänn egendom när jag har bikini? Ikväll hatar jag att vara tjej.
Vem är hon i spegeln?
En jävla skitdag har det varit idag. Det började med att jag inte hann äta någon frukost. De som känner mig något sånär vet att jag inte fungerar utan mat. Speciellt inte utan frukost. Men jag hann inte. Sen 300 förbannade sidor med säkerhetsparagrafer och föreskrifter gällande tåg och tågtrafik. Jättekul. Dimman var tjock i hela stan, regnet slutade aldrig att smattra och nej, det var inte mysregn med tända ljus, en filt och en bok. Det var jag-har-inget-paraply-regn och tillbringar min dag i en kall källare. Åkte bort till bion för att hämta ut biljetter, nähä, de öppnade inte fören senare. Hämtade syrran på skolan och tillbringade en evighet i bilköer och med enbart dålig musik på radion. Så hem, körde efter folk som höll 85 på motorvägen eftersom jag inte kunde köra om. Snälla människor, det är VATTEN som faller från himlen, inget som fräter sönder bildäcken eller hindrar foten från att trycka ner gaspedalen. Kom hem och käkade upp den tredjedel av kebabrullen som var kvar från igår och tog bort lite hår från benen med epilatorn. Sen packa väskan med baddräkt för att träna i stan. Det regnar ju ute och då kan man inte springa tänkte jag. Handlade först vinflaskor på systemet och sedan exotisk frukt på City Gross. Tre fjortisar med iq fiskmås satt i kassorna, vilket ledde till milslånga köer och när vi äntligen kom fram visste tjejen inte vad en carambole var. "Höh? Vad är det här för frukt? Kara vad? Jahaa, carambole, hur stavas det?" Det tog bara 3 minuter att hitta carambole i häftet. Grejt. Sedan kom kumquaten. Behöver jag säga mer än så? Kön gick halvvägs genom affären och till slut säger mamma "strunta i den där" Nästa objekt på rullbanded var physaliskorgen. När tjejen i kassan frågade efter kilopriset på dem vände jag på klacken och gick. En ängels tålamod hade tagit slut för länge sen. Visst, alla får vara nya på jobbet, men ordet utbildning har aldrig varit så underskattat.
Vände kosan mot stan och åkte för att träna. Kommer fram till kassan i badhuset för att mötas av en stor skylt med ordet "STÄNGT" på. Nu var jag verkligen förbannad. Jag ville ju träna. Slängde mig in i bilen igen och åkte för att hämta ut biljetterna till Pirates. Möts av en obemannad kassa men sen kommer en medelålders kvinna. "Hej, jag hade reserverat två biljetter..." Jag säger bokningnumret. "220 kronor blir det då" Jahapp, håller precis på att ta upp pengarna när jag kommer på att man kanske kan få poäng på klubbkortet, så jag frågar. "Nu har jag redan tryckt ut biljetterna så det är för sent. Du måste visa kortet på en gång förstår du. Innan du betalar" Fan vad arg jag blev, allt bara låste sig. Är det inte hennes jobb att fråga om man har klubbkort? Vem bad henne skriva ut biljetterna innan hon ens visste om jag hade pengar? Men istället för att protestera blev jag tyst. Som sagt, jag var så arg på allt som hänt den dagen att jag inte fick ur mig något. Inte där i alla fall. Jag gav henne pengarna och tackade inte för biljetterna. Ute i bilen hoppades jag att "klimakteriekossan skulle ruttna i helvetet med sina jävla bonuspoäng"
Jag har aldrig sagt sånt. Men jag inte mig själv. Mamma kommenterade inte ens det jag sagt vilket bekräftar hur annorlunda jag är idag.
Skjutsade syrran på sin träning och åkte hem. Var så förbannad att jag snörade på mig joggingskorna och stack ut i dimman, på den dyblöta asfalten och bland maskarna. Så sprang jag min vanliga runda i ren och skär ilska. Och nu ska jag försöka plugga fysik. Fysiken som kräver en heldags laborationer, en heldag jag inte har eftersom jag utbildar mig varje veckodag fram till den 15:e juni. Dessutom ska jag ha nationellt prov i fysik, en till heldag jag inte har. Fysiken måste vara klar och betygsatt innan den 12:e juni, då allt ska skickas till VHS. Men enligt SJ får man inte fattas en enda dag på utbildningen. Allt skiter sig just nu. ALLT.
There's a club if you'd like to go you
could meet somebody who really loves you.
So you go, and you stand on your own and
you leave on your own and you go home,
and you cry and you want to die.
When you say it's gonna happen now,
when exactly do you mean? See I've already
waited too long and all my hope is gone.
You shut your mouth
How can you say
I go about things the wrong way
I am human and I need to be loved
just like everybody else does.
T.A.T.U - How soon is now?
Vände kosan mot stan och åkte för att träna. Kommer fram till kassan i badhuset för att mötas av en stor skylt med ordet "STÄNGT" på. Nu var jag verkligen förbannad. Jag ville ju träna. Slängde mig in i bilen igen och åkte för att hämta ut biljetterna till Pirates. Möts av en obemannad kassa men sen kommer en medelålders kvinna. "Hej, jag hade reserverat två biljetter..." Jag säger bokningnumret. "220 kronor blir det då" Jahapp, håller precis på att ta upp pengarna när jag kommer på att man kanske kan få poäng på klubbkortet, så jag frågar. "Nu har jag redan tryckt ut biljetterna så det är för sent. Du måste visa kortet på en gång förstår du. Innan du betalar" Fan vad arg jag blev, allt bara låste sig. Är det inte hennes jobb att fråga om man har klubbkort? Vem bad henne skriva ut biljetterna innan hon ens visste om jag hade pengar? Men istället för att protestera blev jag tyst. Som sagt, jag var så arg på allt som hänt den dagen att jag inte fick ur mig något. Inte där i alla fall. Jag gav henne pengarna och tackade inte för biljetterna. Ute i bilen hoppades jag att "klimakteriekossan skulle ruttna i helvetet med sina jävla bonuspoäng"
Jag har aldrig sagt sånt. Men jag inte mig själv. Mamma kommenterade inte ens det jag sagt vilket bekräftar hur annorlunda jag är idag.
Skjutsade syrran på sin träning och åkte hem. Var så förbannad att jag snörade på mig joggingskorna och stack ut i dimman, på den dyblöta asfalten och bland maskarna. Så sprang jag min vanliga runda i ren och skär ilska. Och nu ska jag försöka plugga fysik. Fysiken som kräver en heldags laborationer, en heldag jag inte har eftersom jag utbildar mig varje veckodag fram till den 15:e juni. Dessutom ska jag ha nationellt prov i fysik, en till heldag jag inte har. Fysiken måste vara klar och betygsatt innan den 12:e juni, då allt ska skickas till VHS. Men enligt SJ får man inte fattas en enda dag på utbildningen. Allt skiter sig just nu. ALLT.
There's a club if you'd like to go you
could meet somebody who really loves you.
So you go, and you stand on your own and
you leave on your own and you go home,
and you cry and you want to die.
When you say it's gonna happen now,
when exactly do you mean? See I've already
waited too long and all my hope is gone.
You shut your mouth
How can you say
I go about things the wrong way
I am human and I need to be loved
just like everybody else does.
T.A.T.U - How soon is now?
Varför?
Jag har fruktansvärda humörsvängningar, och nej, det är inte pms. Det är förtvivlan. Jag vet att jag inte är speciellt vacker, smart, rolig eller social. Jag vet det. Du skulle inte vända dig om på gatan om vi möttes. Jag står inte ut i en folkmassa, jag tar inte världen med storm och jag har inte ett hjärta av guld. Jag har höga krav på mig själv som någonstans bottnar i en urusel självkänsla och en desperat önskan och strävan efter att duga. Men hur bra jag än presterar tänker jag alltid att jag kunnat göra bättre, kunnat göra mer eller kanske snabbare.
Jag minns svenskanationella på gymnasiet. Jag fick mvg på alla delprov. "Jaha, okej. Räcker det till ett mvg i slutbetyg?" var min kommentar. Min lärare fick upplysa mig om att det var väldigt bra och ovanligt att någon fick mvg på alla delprov. Och att jag borde vara skitnöjd. Mhm. Två leenden och något axelryck senare var det glömt. Jag kunde ju ha skrivit lite bättre, tänker jag i bussen på vägen hem. Omformulerat den där meningen.
Jag gör mitt bästa för att bli stark, jag försöker ändra på hur jag behandlar både mig själv och andra. Jag försöker. Men när jag lyckats en aning så rämnar allt igen. Fysiken vägrar fastna i skallen, hur mycket jag än läser. Kanske är jag en "samhälletjej" trots allt. Naturämnen är helt enkelt inte min grej. Eller så har jag kanske blivit så hårt skolad och formad efter samhällstänkande att jag inte fixar att byta nu.
Jag letar, jag letar och jag finner det jag söker. Två ögon som stirrar rätt in i mina, genom en kameralins. Och det hugger till i hela kroppen. Skit också. Du ler. Jag vill skrika och gråta och svära och slåss. Ta med mig bort, håll om mig tills jag slutar skaka.
Jag minns svenskanationella på gymnasiet. Jag fick mvg på alla delprov. "Jaha, okej. Räcker det till ett mvg i slutbetyg?" var min kommentar. Min lärare fick upplysa mig om att det var väldigt bra och ovanligt att någon fick mvg på alla delprov. Och att jag borde vara skitnöjd. Mhm. Två leenden och något axelryck senare var det glömt. Jag kunde ju ha skrivit lite bättre, tänker jag i bussen på vägen hem. Omformulerat den där meningen.
Jag gör mitt bästa för att bli stark, jag försöker ändra på hur jag behandlar både mig själv och andra. Jag försöker. Men när jag lyckats en aning så rämnar allt igen. Fysiken vägrar fastna i skallen, hur mycket jag än läser. Kanske är jag en "samhälletjej" trots allt. Naturämnen är helt enkelt inte min grej. Eller så har jag kanske blivit så hårt skolad och formad efter samhällstänkande att jag inte fixar att byta nu.
Jag letar, jag letar och jag finner det jag söker. Två ögon som stirrar rätt in i mina, genom en kameralins. Och det hugger till i hela kroppen. Skit också. Du ler. Jag vill skrika och gråta och svära och slåss. Ta med mig bort, håll om mig tills jag slutar skaka.
Stora korvstoppningsdagen
4km idag igen. Alldels för stark pastalunch igen. För somriga kläder igen och på tok för mycket att plugga, igen.
X2:an var schysst (X2 är tågmodellen, X2000 är konceptet med bistro, första klass, eluttag osv. Snacka onödigt vetande) Nu kan jag stänga av strömmen i ett rullande tåg, tömma vattentankarna, nödöppna dörrar som är låsta och byta säkringar. Hallå, jag ska vara tågvärdinna över sommaren, inte resten av mitt liv som vissa verkar tro. "Om tjugo år kommer ni fortfarande att stormtrivas som tågvärdar" Jag vrider alltid lite på mig i stolen och pressar fram ett leende. 20 år. Det är ju så länge jag levat. Shit. Inte för att det är något som helst fel på att vara tågvärdinna, tågmästare, ombordpersonal eller vad du nu vill kalla det, absolut inte. Men inte under så lång period kanske. Jag gillar utbildningen faktiskt. Även om dagen mestadels bestod av att lära sig 40 sidor teknisk information om tåg. Räknas jag fortfarande till kategorin som "suger åt sig kunskap som en svamp"? Börjar nästan tvivla på det nu.
Nä, måste läsa mer fysik. Uscha. Arkimedes princip på dig själv dumma bok :P
X2:an var schysst (X2 är tågmodellen, X2000 är konceptet med bistro, första klass, eluttag osv. Snacka onödigt vetande) Nu kan jag stänga av strömmen i ett rullande tåg, tömma vattentankarna, nödöppna dörrar som är låsta och byta säkringar. Hallå, jag ska vara tågvärdinna över sommaren, inte resten av mitt liv som vissa verkar tro. "Om tjugo år kommer ni fortfarande att stormtrivas som tågvärdar" Jag vrider alltid lite på mig i stolen och pressar fram ett leende. 20 år. Det är ju så länge jag levat. Shit. Inte för att det är något som helst fel på att vara tågvärdinna, tågmästare, ombordpersonal eller vad du nu vill kalla det, absolut inte. Men inte under så lång period kanske. Jag gillar utbildningen faktiskt. Även om dagen mestadels bestod av att lära sig 40 sidor teknisk information om tåg. Räknas jag fortfarande till kategorin som "suger åt sig kunskap som en svamp"? Börjar nästan tvivla på det nu.
Nä, måste läsa mer fysik. Uscha. Arkimedes princip på dig själv dumma bok :P
Idag är min skrytardag
Han var inte där idag. Inte vad jag kunde se i alla fall. Suck. Att släcka bränder med handbrandsläckare var askul, att lägga en brandfilt över en docka som skulle föreställa en människa vars kläder brann var också kul. Att ha på sig en gigantisk, blå overall var hett som tusan. Byxgrenen var väl någonstans i knähöjd. "Är det här den minsta storleken?" -Ja. Det var kanske första gången i mitt liv jag fått ställa den frågan, haha. Allt var kul. Synd att han inte var där så jag kunde ge honom ett leende och ta hans namn, hihi.
När jag kom hem var jag faktiskt full av energi. Så jag gav mig naturligtvis ut för att springa. Det har blivit en vana nu, skönt. Den runda jag går/springer är totalt sett ca 4,5-5 km. Jag brukar gå i rask takt i ungefär 1,5 km som uppvärmning och sedan springer jag 2-2,5 km och sista biten hem går jag för att varva ner. Idag hade jag gett mig tusan på att jag skulle springa längre. Med Ipoden i högsta hugg gav jag mig ut. Uppvärminingspromenad i 2 minuter. Sen sprang jag. Jag sprang, jag sprang, jag sprang. Koncentrerade mig på andningen, försökte tänka bort mjälthugget på höger sida som fick mig att göra grimaser. Låtsades att vadmusklerna inte sved. Höjde volymen, och fortsatte springa när saliven blev tjock och svetten rann. Plötsligt var jag hemma igen. JAG SPRANG FYRA KILOMETER UTAN ATT STANNA! Det låter kanske inte som något att hänga i julgranen precis, men för mig är det ett otroligt stort framsteg. Fyra km. Jag kan inte fatta det. Det var länge sedan jag var så nöjd, och skröt så mycket om något : )
Imorn blir det ombordstigning på x2000 för att checka vagnen. Trevligt värre. Oh, I'm in a funny mood. Fast egentligen borde jag läsa fysik. Pyttsan också.
När jag kom hem var jag faktiskt full av energi. Så jag gav mig naturligtvis ut för att springa. Det har blivit en vana nu, skönt. Den runda jag går/springer är totalt sett ca 4,5-5 km. Jag brukar gå i rask takt i ungefär 1,5 km som uppvärmning och sedan springer jag 2-2,5 km och sista biten hem går jag för att varva ner. Idag hade jag gett mig tusan på att jag skulle springa längre. Med Ipoden i högsta hugg gav jag mig ut. Uppvärminingspromenad i 2 minuter. Sen sprang jag. Jag sprang, jag sprang, jag sprang. Koncentrerade mig på andningen, försökte tänka bort mjälthugget på höger sida som fick mig att göra grimaser. Låtsades att vadmusklerna inte sved. Höjde volymen, och fortsatte springa när saliven blev tjock och svetten rann. Plötsligt var jag hemma igen. JAG SPRANG FYRA KILOMETER UTAN ATT STANNA! Det låter kanske inte som något att hänga i julgranen precis, men för mig är det ett otroligt stort framsteg. Fyra km. Jag kan inte fatta det. Det var länge sedan jag var så nöjd, och skröt så mycket om något : )
Imorn blir det ombordstigning på x2000 för att checka vagnen. Trevligt värre. Oh, I'm in a funny mood. Fast egentligen borde jag läsa fysik. Pyttsan också.
Rescue me, or take me in your arms
Idag, andra dagen på utbildningen bar det av till räddningstjänsten. Där skulle vi lära oss hur man gör hjärt- och lungräddning, hjälper människor i chock och diverse andra akuta situationer som kan uppstå under en tågresa. Tydligen kan allt och lite till hända. Hur som helst. Det var två män i 45-års åldern som höll i utbildningen och när vi snackat i en mindre evighet säger en av männen; nu om en stund så kommer något att inträffa. En situation som jag vill att ni två (pekar på mig och tjejen brevid) ska lösa. Ni andra ska se på och säga vad ni tycker sen. Grejt tänkte jag. Så pratade vi på i ytterligare en stund och då hörs en duns och att någon skriker "Hjälp, kom och hjälp mig jag har huggit av armen"
Personen som skrek detta hade naturligtvis ett stort fejksår med massor av blod. Och det var bara för oss att agera precis som vi blivit instruerade. Först senare insåg jag att den där personen, killen, var en snygg person. Haha. Han var väl nåt år äldre än mig gissar jag, eftersom han jobbar inom räddningstjänsten men det kan inte vara många år. Åh, ju mer jag tittade på honom desto finare tyckte jag att han blev. Han joinade oss senare när det var fikapaus och verkade hur smart och trevlig som helst. Han hade sitt namn fastsytt på arbetskläderna och jag minns att jag läste det säkert tusen gånger. Och nu kan jag för mitt liv inte minnas vad han hette! Mer än att det var ett vanligt förnamn och att han hade två efternamn S...-Eriksson. Sällan jag kommer ihåg Eriksson men inte det ovanliga S-namnet. Suck. Nu kan jag ju inte ens googla honom :P
Men det finns kanske en chans ändå, vi ska dit imorn igen. Då för att släcka bränder. Och förhoppningsvis är han där. Det vore himlarns trevligt med en liten flört. Men jag ska börja med att minnas hans namn.
Personen som skrek detta hade naturligtvis ett stort fejksår med massor av blod. Och det var bara för oss att agera precis som vi blivit instruerade. Först senare insåg jag att den där personen, killen, var en snygg person. Haha. Han var väl nåt år äldre än mig gissar jag, eftersom han jobbar inom räddningstjänsten men det kan inte vara många år. Åh, ju mer jag tittade på honom desto finare tyckte jag att han blev. Han joinade oss senare när det var fikapaus och verkade hur smart och trevlig som helst. Han hade sitt namn fastsytt på arbetskläderna och jag minns att jag läste det säkert tusen gånger. Och nu kan jag för mitt liv inte minnas vad han hette! Mer än att det var ett vanligt förnamn och att han hade två efternamn S...-Eriksson. Sällan jag kommer ihåg Eriksson men inte det ovanliga S-namnet. Suck. Nu kan jag ju inte ens googla honom :P
Men det finns kanske en chans ändå, vi ska dit imorn igen. Då för att släcka bränder. Och förhoppningsvis är han där. Det vore himlarns trevligt med en liten flört. Men jag ska börja med att minnas hans namn.
Shit pommes frites
Åh, fan. Så kan gårdagens kväll sammanfattas.
Dagen började finfint med födelsedagspresentshopping med Ida och Tessa. Det var så mycket saker inne på Boom som jag ville ha, men min plånbok var inte inne på samma spår tyvärr. Vi visste precis vad vi skulle köpa och efter att ha gnuggat de för tillfället försvunna geniknölarna kom vi fram till hur mycket var och en skulle betala. Och till vem man skulle betala. Ida och Tessa gjorde sitt yttersta för att slå in presenterna vackert. Tur att det är tanken som räknas och att pappret ändå ska av så fort som möjligt, haha. När shoppingen och inslagningen var avklarad bar det av mot bolaget där jag skulle träffa Jossi för lite annan shopping. Jag slog till på en Casal Garcia och Jossi köpte några cider. Snabbt och enkelt sänkte vi medelåldern inne på bolaget med ungefär 30 år.
Efter det var det hemmet som hägrade och där lyckades jag svepa ihop jättegoda syltrutor och även provsmaka dem innan det var dags för att klä på sig. Tunika eller byxor och linne var kvällen stora fråga. Efter lite smsande med Tessa kom vi fram till att det var alldeles för crapigt väder ute för tunika, så det blev jeans. Med presenterna i ena handen och vinflaskan i den andra skjutsades jag till lägenheten där sällskapet redan väntade.
Tessa hade i ett svagt ögonblick lovat att göra sotade ögon på mig, något som jag alltid tyckt varit så fint på andra men liksom inte fått till på mig själv. Tessa visade sig vara ett proffs! Det blev ursnyggt! När hon sminkade mig såg hon varken nöjd eller missnöjd ut, så jag frågade hur det egentligen såg ut. "Ja, jo. Jag tycker att det är snyggt, men jag vet inte vad du tycker. Du har så höga krav" svarade hon. Fan också tänkte jag. Att andra jämt ska tro att jag har höga krav på dem. Det är något som verkar förfölja mig utan att jag menar det eller vill. Jag har höga krav på mig själv. Det enda jag kräver av andra är att ska respektera mig. Jag vill inte att folk, mina vänner, ska vara rädda för att misslyckas i min närhet. Eller att inte duga i mina ögon.
Vinöppnartime och ingen krokskruv. Sällan :P Men då kom i alla fall testosterondelen i gänget till användning i form av Markus med skruv, skruvmejsel och tång. Ni får lista ut hur det hela gick till men ut kom korken i en bit och med ett karaktäristiskt "poff".
Efter vinöppningen var det i alla fall dags för ett parti TP : ) Jag hade aldrig spelat det förut men gud vad roligt det var! Jag tror vi enades om att jag vann, jag var i alla fall närmast att vinna innan vi stack. Innan dess hann vi bland annat "lära" oss att Danmarks flagga är gul och röd, nissarna på julafton målar schackbrädet med klarlack och att sångarna i Savage Garden heter Darren och Brännström.
Sedan var det dags för en av kvällens höjdpunkter: premiäråk i Jossis bubbla! Jag lovar, den går inte av för hackor. Tre sköningar i baksätet, mig inkluderat, beväpnade med filtar och två tuffingar i framsätet som förde ekipaget mot stan. Vi tog oss på något sätt till Max, vilket verkar vara mötesplatsen för folk med egna bilar på nätterna. Det var ett himla bra tag sedan jag kände mig så totalt felplacerad som jag gjorde där, men men. Sällskapet var bra. Jag försökte att vara fördomsfri och inte se alltför borta ut när de flesta konversationerna började med "Hej. (paus) Hörru, jag såg att det var en ford blablablabla med insprutsmotor blablablabla någonting som nån skulle sälja på blocket." Det var en helt annan värld! Jag gillade dock när de burnade, hehe. Men jag är nog mer en motorcykeltjej. Eller en Ferrari och Lamborghini-tjej :P Är i alla fall glad att jag fått se "the dark side" av min stad och som sagt, folket var mycket trevligt!
En mycket trevlig fredagskväll. Men nästa gång blir det minsann dansa av. Jag känner det i blodet nu.
Dagen började finfint med födelsedagspresentshopping med Ida och Tessa. Det var så mycket saker inne på Boom som jag ville ha, men min plånbok var inte inne på samma spår tyvärr. Vi visste precis vad vi skulle köpa och efter att ha gnuggat de för tillfället försvunna geniknölarna kom vi fram till hur mycket var och en skulle betala. Och till vem man skulle betala. Ida och Tessa gjorde sitt yttersta för att slå in presenterna vackert. Tur att det är tanken som räknas och att pappret ändå ska av så fort som möjligt, haha. När shoppingen och inslagningen var avklarad bar det av mot bolaget där jag skulle träffa Jossi för lite annan shopping. Jag slog till på en Casal Garcia och Jossi köpte några cider. Snabbt och enkelt sänkte vi medelåldern inne på bolaget med ungefär 30 år.
Efter det var det hemmet som hägrade och där lyckades jag svepa ihop jättegoda syltrutor och även provsmaka dem innan det var dags för att klä på sig. Tunika eller byxor och linne var kvällen stora fråga. Efter lite smsande med Tessa kom vi fram till att det var alldeles för crapigt väder ute för tunika, så det blev jeans. Med presenterna i ena handen och vinflaskan i den andra skjutsades jag till lägenheten där sällskapet redan väntade.
Tessa hade i ett svagt ögonblick lovat att göra sotade ögon på mig, något som jag alltid tyckt varit så fint på andra men liksom inte fått till på mig själv. Tessa visade sig vara ett proffs! Det blev ursnyggt! När hon sminkade mig såg hon varken nöjd eller missnöjd ut, så jag frågade hur det egentligen såg ut. "Ja, jo. Jag tycker att det är snyggt, men jag vet inte vad du tycker. Du har så höga krav" svarade hon. Fan också tänkte jag. Att andra jämt ska tro att jag har höga krav på dem. Det är något som verkar förfölja mig utan att jag menar det eller vill. Jag har höga krav på mig själv. Det enda jag kräver av andra är att ska respektera mig. Jag vill inte att folk, mina vänner, ska vara rädda för att misslyckas i min närhet. Eller att inte duga i mina ögon.
Vinöppnartime och ingen krokskruv. Sällan :P Men då kom i alla fall testosterondelen i gänget till användning i form av Markus med skruv, skruvmejsel och tång. Ni får lista ut hur det hela gick till men ut kom korken i en bit och med ett karaktäristiskt "poff".
Efter vinöppningen var det i alla fall dags för ett parti TP : ) Jag hade aldrig spelat det förut men gud vad roligt det var! Jag tror vi enades om att jag vann, jag var i alla fall närmast att vinna innan vi stack. Innan dess hann vi bland annat "lära" oss att Danmarks flagga är gul och röd, nissarna på julafton målar schackbrädet med klarlack och att sångarna i Savage Garden heter Darren och Brännström.
Sedan var det dags för en av kvällens höjdpunkter: premiäråk i Jossis bubbla! Jag lovar, den går inte av för hackor. Tre sköningar i baksätet, mig inkluderat, beväpnade med filtar och två tuffingar i framsätet som förde ekipaget mot stan. Vi tog oss på något sätt till Max, vilket verkar vara mötesplatsen för folk med egna bilar på nätterna. Det var ett himla bra tag sedan jag kände mig så totalt felplacerad som jag gjorde där, men men. Sällskapet var bra. Jag försökte att vara fördomsfri och inte se alltför borta ut när de flesta konversationerna började med "Hej. (paus) Hörru, jag såg att det var en ford blablablabla med insprutsmotor blablablabla någonting som nån skulle sälja på blocket." Det var en helt annan värld! Jag gillade dock när de burnade, hehe. Men jag är nog mer en motorcykeltjej. Eller en Ferrari och Lamborghini-tjej :P Är i alla fall glad att jag fått se "the dark side" av min stad och som sagt, folket var mycket trevligt!
En mycket trevlig fredagskväll. Men nästa gång blir det minsann dansa av. Jag känner det i blodet nu.
Din sista rad
Så sa han sanningen. Och jag var inte beredd. Hans ord: "för att vara nerlagt så erhåller han iaf grymt mycket spaltmeter text" träffade och fastnade. Så nu blir det ändring. Inga fler rader om honom. Nu är det färdigsörjt.
Have a nice life, Jonas.
Regina
Jag hade inte märkt hur underbar låten verkligen var. Läs texten, lyssna på hennes röst och nynna på melodin : )
This is how it works
It feels a little worse
Than when we drove our hearse
Right through that screaming crowd
While laughing up a storm
Until we were just bone
Until it got so warm
That none of us could sleep
And all the styrofoam
Began to melt away
We tried to find some words
To aid in the decay
But none of them were home
Inside their catacomb
A million ancient bees
Began to sting our knees
While we were on our knees
Praying that disease
Would leave the ones we love
And never come again
On the radio
We heard November Rain
That solo's really long
But it's a pretty song
We listened to it twice
'Cause the DJ was asleep
This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath
No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again
And on the radio
You hear November Rain
That solo's awful long
But it's a good refrain
You listen to it twice
'Cause the DJ is asleep
On the radio
(oh oh oh)
On the radioOn the radio - uh ohOn the radio - uh ohOn the radio - uh ohOn the radioRegina Spektor - On the radio
Brukar inte blogga med bilder, men den här var så fin :)
En ond cirkel av planering
Jag är rädd. Rädd för att jag ska dö när som helst. Det är inte så att jag tror att någon kommer överfalla och mörda mig eller ens att jag kommer krocka med bilen och dö. Nej, nej. Men jag är rädd ändå. Rädd för att den största delen av mitt liv hittills gått ut på att förbereda mig för framtiden. Jag är alltid så försiktig och alltid så planerande. Jag har inte förmågan att leva efter klichéernas kliché: Carpe Diem. Jag kan bara inte. Det är nog inte många som kan det egentligen men jag önskar att jag åtminstonde vore lite bättre på det.
Jag vet hur det är när någon plötsligt försvinner ur ens liv. Jag har sett död på nära håll. Jag har till och med haft en nära-döden-upplevelse. Eller, jag kände paniken och minns att jag tänkte att jag skulle dö. Att jag skulle drunkna. Ingen behövde göra hjärt- och lugnräddning på mig men jag vet att det var nära. Det är nog för att jag är just så planerande och förberedande som jag längtar tills jag blir pensionär. Ja, du läste rätt. Jag ser pensionen framför mig som något underbart, när man kan resa jorden runt med sin gubbe och bara njuta av livet. När man kan påta i trädgården och berätta historier för sina barnbarn. När man har en katt och kanske en liten hund. När man inte längre bryr sig om världen går under imorn eller inte. Jag längtar till att kunna se tillbaka på den här tiden med ett leende på läpparna.
Men någonstans blandas tankarna i bakhuvudet med den lilla klumpen i magen. För om jag inte kan njuta av livet nu, när alla säger att det är just i min ålder man har det som bäst, hur ska jag då fixa det som gammal? Men jag orkar inte forma känslorna till ord. Orkar inte och vill inte. Så jag tränger undan dem, för stunden i alla fall. Det finns så mycket annat jag ska göra nu. Jag måste ju förbereda mig för framtiden...
Jag vet hur det är när någon plötsligt försvinner ur ens liv. Jag har sett död på nära håll. Jag har till och med haft en nära-döden-upplevelse. Eller, jag kände paniken och minns att jag tänkte att jag skulle dö. Att jag skulle drunkna. Ingen behövde göra hjärt- och lugnräddning på mig men jag vet att det var nära. Det är nog för att jag är just så planerande och förberedande som jag längtar tills jag blir pensionär. Ja, du läste rätt. Jag ser pensionen framför mig som något underbart, när man kan resa jorden runt med sin gubbe och bara njuta av livet. När man kan påta i trädgården och berätta historier för sina barnbarn. När man har en katt och kanske en liten hund. När man inte längre bryr sig om världen går under imorn eller inte. Jag längtar till att kunna se tillbaka på den här tiden med ett leende på läpparna.
Men någonstans blandas tankarna i bakhuvudet med den lilla klumpen i magen. För om jag inte kan njuta av livet nu, när alla säger att det är just i min ålder man har det som bäst, hur ska jag då fixa det som gammal? Men jag orkar inte forma känslorna till ord. Orkar inte och vill inte. Så jag tränger undan dem, för stunden i alla fall. Det finns så mycket annat jag ska göra nu. Jag måste ju förbereda mig för framtiden...