cabreu

Jag älskar att vara tjej. Faktiskt. Visst vore många saker enklare om man vore kille men nä, jag skulle inte byta. Jag älskar att vara tjej, för det mesta i alla fall. Men ibland hatar jag det. Nej, jag tänker inte börja rabbla orättvisor och fördomar, även fast det skulle behövas. Ikväll hatar jag att vara tjej.

Jag är ute och springer min vanliga runda. Asfalt. Hus med ganska jämna mellanrum nästan hela vägen. Bitvis skog. Ängar. Lagom många uppförsbackar och plana sträckor. Idealiskt för mig. Men så kommer jag till en sträcka där tjock skog finns på båda sidor av vägen. Närmaste hus är ungefär 500m bort och där bor det ändå bara sommargäster, så det är tomt nu. Det är då de kommer. Precis när magen krampar och solen skiner i ögonen. Den röda volvon bromsar in 400 meter framför mig. Och sen rivstartar den. Däcken grinar illa mot asfalten och bilen passerar mig i full fart. Precis när de förbi mig tutar föraren. Två snabba tut. Jag ser att det är minst två killar i bilen. De vinkar. Jag fortsätter att springa och tänker att jag inte känner dem. Orkar bara 100m innan jag måste gå en bit. Magen krampar fruktansvärt. Jag samlar mig och fortsätter springa. Då kommer bilen igen. De har vänt och kommer ikapp mig bakifrån. Jag hör dem gasa på. Igen, två snabba tut. När de kör förbi ser jag att det är tre killar. Runt 20-25 år. Jag saktar ner lite på farten. Fan också. Det bor ingen i närheten. Mobilen ligger hemma på rummet. Jag är alldeles ensam. Volvon kör vidare och jag börjar andas igen. Men så stannar den. Fan, fan, fan tänker jag medan benen blir som spaghetti. Vad fan ska jag göra? Tänk om de vänder igen? En mot tre är chanslös oavsett kön. En tjej mot tre killar finns inte. En trött tjej som sprungit 3km. Tre starka killar som kliver ur en bil. De är ca 250m framför mig. Där finns det ett tomt hus och en kyrka. Inga människor. Bildörrarna öppnas och killarna byter platser. En har självlysande skyddskläder. Knallgula. En har en röd huvjacka. De kliver in. Jag ser mig omkring och inser att närmaste hus där det möjligtvis kan finnas folk ligger ytterligare 300m bort och inte alls efter vägen. Men jag tänker inte springa förbi volvon igen. Aldrig i livet. Så jag sneddar över kyrkogården som ligger brevid. Jag springer mellan gravstenarna, jag som alltid håller avstånd för att inte "kliva på de som ligger där." Jag hukar mig bakom det fåtaliga och låga buskaget som finns och hoppas att killarna inte ser mig. Och jag ber att de inte ska köra runt och in på kyrkogården. Jag tar mig fram till huset. Hoppar över metallstaketet som omger kyrkogården och springer fram till huset. Jag knackar på. En kvinna kommer och öppnar dörren. Jag är glad att det är en kvinna. Jag frågar om jag kan få låna telefonen för att ringa ett lokalsamtal. Jo, visst säger kvinnan och ser frågande ut. Jag säger nåt om att jag varit ute och joggat och hon säger "ibland måste man bara få ringa" Jag nickar. Hur kan hon förstå? Jag ringer hem. Mamma svarar. Jag ber henne komma och hämta mig. Hon låter orolig men jag vill inte säga något över telefon när den vänliga kvinnan är i samma rum. Jag lägger på och tackar kvinnan innerligt för att jag fått låna telefonen och sen går jag ner till vägen. Jag ser ingen röd volvo. Mamma kommer och hämtar mig. Jag sätter mig i bilen och berättar vad som hänt. Att jag inte vågat springa mer. Mamma frågar om jag tog registreringsnumret. Registreringsnumret. Vem tänkte på det? 

Ingenting hände. Kanske överdramatiserade jag allt. Kanske inte. Man har ju alltid hört hur folk fått en känsla av att något varit fel men sen struntat i känslan. Jag struntade inte i den. Senare, hemma i soffan när rädslan försvunnit, kommer ilskan. Ilskan över att de förstört min rutin. Att jag inte vågar springa samma runda igen. Inte utan en kamphund vid min sida. Eller en kille. När jag klev in i bilen sa mamma att hon trott att jag ramlat och brutit benet eller nåt. Jag säger helt ärligt, jag bryter GÄRNA benet vilken dag som helst, om det skulle innebära att jag aldrig blir överfallen eller våldtagen. Jag bryter båda. Armarna med. Jag skojar inte. Jag hatar att det i princip inte går en enda dag där jag inte sätter mig i bilen på parkeringen och låser dörrarna från insidan. Ifall att. Jag avskyr att jag letar efter ställen att söka hjälp på när jag går genom stan. Att jag tar nycklarna mellan fingrarna när jag möter fler än två killar. Som om nycklarna skulle rädda mig. Det är då jag hatar att vara tjej. Visst, killar blir överfallna och mördade med. Men de har större chans att försvara sig, oftast.

Vad ska jag göra nu? Ta mig ner till badet och simma? Kränga på mig en fula blåa baddräkten eftersom jag känner mig som allmänn egendom när jag har bikini? Ikväll hatar jag att vara tjej.