Mitt liv som film?
Igår var jag där. I den där scenen i filmen där någon tappar ett glas i golvet, det går i tusen bitar, den vita mattan färgas röd av vinet och allt blir dödstyst. Scenen som på något sätt ska visa hur personernas liv, drömmar och planer krossas tillsammans med glaset. Fast i mitt fall var det inget glas som krossades, ingen matta som färgades och ingen dödstystnad som trängde sig på. Ett enkelt samtal räckte. Och de ord som uttalades av den röst som fått mig att le inombords de senaste veckorna.
Inatt plockade jag upp skärvorna. Såg till att inte skära mig för mycket och torkade upp vinet. Funderade över vad mitt glas egentligen varit. Eller varit på väg att bli. Hur mycket hade jag egentligen förlorat? Hade jag förlorat?
Först idag insåg jag vad mitt glas varit. Vad jag förlorat. I varje sylvass skärva fanns en liten bit glädje, en liten bit förhoppning och en liten bit av rosa moln. Nu är jag tillbaka i verkligheten. Jag är inte längre tankspridd, går inte omkring med ett enormt leende på läpparna och har inte bara dig i mina tankar. Hjärtat fylls nu av vemod när jag tänker på dig. Fast jag inte vill kan jag inte värja mig. Hade jag sett dig på stan idag vet jag inte om jag hade hejat eller gömt mig. Och det gör mig ledsen.
Med ett enkelt samtal och några få ord lättade du ditt hjärta, berättade vad jag kunde förvänta mig och fyllde mitt hjärta med vemod.
Forgive us our trespasses as we forgive those who have trespassed againts us
Herregud, jag är ledig större delen av veckorna, likförbannat måste jag allt oftare tacka nej till att umgås med familj och vänner. Det känns som om jag förstör allas försök till ett socialt umgänge, mitt eget inkluderat. Jag vet att jag kunde höra av mig oftare, men det blir liksom inte av. Jag menar inte att vara viktigare än någon annan, vara den som tvingar de andra att byta dagar, tider och platser där vi kan träffas. För att jag ska kunna vara med. Jag skäms när jag tänker på det.
Det kan verka som om jag klarar mig själv galant men så är det inte. När jag gick i trean på gymnasiet höll vi tal på nationella provet i svenska. Jag vill minnas att mina närmaste vänner i klassen var borta den dagen jag höll tal. Inte för att det spelar någon roll egentligen, det tillhör bara en av alla de detaljer som vägrar lämna minnet. Kanske minns jag det för att det var lite ironiskt. Temat för talen var nämligen livet. Och mitt i talet säger jag att mina vänner är de som påminner mig om att leva i nuet och att de är viktigare för mig än de anar.
Fika på onsdag blir det i alla fall. Och telefonsamtal. Och om jag har riktigt flyt blir det kanske ett glas vin och en film ändå.
Torsdag, fredag, måndag, söndag?
Sköna helger, jobbiga måndagar och lill-lördag säger mig inte länge någonting. Allt är som ett enda blurr som bara finns där. Skönt men fruktansvärt hemskt på samma gång. Intalar mig själv att jag ska få ordning på livet, bara hösten kommer. Bara sommaren är över. Bara jag börjar göra något annat.
En nära vän beskrev mig en gång som en person som stod stadigt med båda fötterna på jorden.
Ja, så kan det ju se ut. Men man ser inte tankar som irrar omkring, planer som går i kras, sömnlösa nätter och ångest. Man ser kroppen, och den står där. Med fötterna på jorden. Jag är inte så stark och stabil som alla verkar tro. Men jag är bra på att spela.
Som det är nu vill jag bara göra en Winnerbäck, ta din hand och gå att samma håll. Bort någonstans där vi kan hitta på en verklighet. Leva i en fantasi, sova i paradiset. Där allt är så underbart att till och med sötsliskiga, romantiska Hollywood-filmer kommer till korta. Någonstans där vi kan vara alldeles själva. Någonstans där allt är perfekt.
Jag är inte deppig, har bara hamnat på ett ställe i livet jag aldrig varit förut. Där jag bestämmer över min morgondag. Där jag har all makt. Där jag inte längre kan skylla på någon annan om det skiter sig. Där jag har ansvaret för min egen lycka.
Jag vet att perfekta platser inte finns. Men jag ska skapa paradiset här. Med varm oboy, tända ljus och pudersnö. Med dig.
Fettisdag eller festtisdag?
Insåg att man kan sitta och se in i ett par ögon i en timme utan att bli less. : ) Gick en sväng på stan på jakt efter ingenting. Provade på några någonting men bestämde mig för att behålla pengarna i plånboken. Lycklig var jag i alla fall, och glad att ha en arm att hålla mig i så jag inte halkade omkull.
Köpte en hudkräm igår. Duschade och använde. Insåg 20 minuter senare att den visst har en aning "brun-utan-sol-effekt". Jättesnyggt på mina hlavnbruna/halvvita händer. Not.
Det gick inte att tvätta bort skiten heller, så alternativet var att smörja in händerna igen och hoppas att allt försvinner när jag tränar ikväll. Oh, well. Det ska väl vara jag som lyckas köpa något utan att läsa ingående på förpackningen.
Fick brev från det som varit mitt jobb den senaste tiden. Visste att det innehöll besked om fortsatt anställning eller inte. Fick en grym flash back från gymnasietiden och en enorm klump i magen. Jag ville veta vad som stod i brevet utan att läsa det, hur konstigt det än låter. Darrade på handen när jag sorterade posten och satte mig vid köksbordet. Ett antal djupa andetag och så öppnade jag brevet.
"Vi har nöjet att meddela att vi vill gärna..." Jag fick det! Av 25 anställda blev fyra kvar och jag är en av dem! :D Kan inte fatta det. Började sist men får vara kvar. Otroligt. Otroligt skönt.
Så jag väljer att döma den här dagen. Nu. Ska käka semla sen, fira fettisdagen som visade sig bli en festtisdag. Grattis mig själv. Livet rullar äntligen framåt.
I etern [4taste - sempre que te vejo]
Ny början?
Nu hoppar jag över allt vad "hej och välkommen till min blogg..." och presentationen av mig själv heter. De som redan känner mig behöver inte veta mer, de som inte känner mig har antagligen inget behov av det.
Så jag tänkte kasta mig rakt in, head on liksom. Är på ett jättekonstigt humör just nu. Ingen musik passar men jag vill inte ha tystnad. Ska på dejt imorn. Eller dejt och dejt. Lunch. Det är jag som så fruktansvärt gärna vill att det ska vara en dejt, för han är underbar. Han är verkligen det. Vi har så mycket gemensamt att det är freaking scary. Eller är det många killar som lyssnar på Norah Jones, simmar, har dansad salsa och läser franska? Tanken att han inte varit helt ärlig har slagit mig, men nä, vad skulle han tjäna på det? Det är kanske för att jag ska träffa honom som jag känner mig konstig? Vill liksom vara mig själv men inte göra honom besviken. Vill inte rusa in i något men vet inte hur man håller lagom takt utan att stanna. Det mesta jag brukar göra ska ske fort, om inte nu på en gång så omedelbart ; )
Men känslan av att inte duga försvinner när jag blundar och föreställer mig honom. Herregud, jag är fast. Skulle det inte funka så har han redan en bit av mitt hjärta. Det är kanske det som skrämmer mig mest. Att det gått två veckor och jag är galen i honom. Jag har sommarfjärilar fulla magen, som flyger omkring åt alla håll, mitt i vintern.
Typiskt mig. Låta hjärtat och känslorna sova hela sommarn och väcka dem nu. Fast man kan kanske väcka sitt eget hjärta?