cabreu

Vi kanske skulle åka till Åre på påsklovet? Vill du fira att jag fyller 20 på fredag? Vad gör du till helgen? Ska vi se en film och ta ett glas vin? Har du tid med en fika? Ska vi shoppa lite?
Herregud, jag är ledig större delen av veckorna, likförbannat måste jag allt oftare tacka nej till att umgås med familj och vänner. Det känns som om jag förstör allas försök till ett socialt umgänge, mitt eget inkluderat. Jag vet att jag kunde höra av mig oftare, men det blir liksom inte av. Jag menar inte att vara viktigare än någon annan, vara den som tvingar de andra att byta dagar, tider och platser där vi kan träffas. För att jag ska kunna vara med. Jag skäms när jag tänker på det. 

Det kan verka som om jag klarar mig själv galant men så är det inte. När jag gick i trean på gymnasiet höll vi tal på nationella provet i svenska. Jag vill minnas att mina närmaste vänner i klassen var borta den dagen jag höll tal. Inte för att det spelar någon roll egentligen, det tillhör bara en av alla de detaljer som vägrar lämna minnet. Kanske minns jag det för att det var lite ironiskt. Temat för talen var nämligen livet. Och mitt i talet säger jag att mina vänner är de som påminner mig om att leva i nuet och att de är viktigare för mig än de anar.

Fika på onsdag blir det i alla fall. Och telefonsamtal. Och om jag har riktigt flyt blir det kanske ett glas vin och en film ändå.