cabreu

Sköna helger, jobbiga måndagar och lill-lördag säger mig inte länge någonting. Allt är som ett enda blurr som bara finns där. Skönt men fruktansvärt hemskt på samma gång. Intalar mig själv att jag ska få ordning på livet, bara hösten kommer. Bara sommaren är över. Bara jag börjar göra något annat.

En nära vän beskrev mig en gång som en person som stod stadigt med båda fötterna på jorden.
Ja, så kan det ju se ut. Men man ser inte tankar som irrar omkring, planer som går i kras, sömnlösa nätter och ångest. Man ser kroppen, och den står där. Med fötterna på jorden. Jag är inte så stark och stabil som alla verkar tro. Men jag är bra på att spela.

Som det är nu vill jag bara göra en Winnerbäck, ta din hand och gå att samma håll. Bort någonstans där vi kan hitta på en verklighet. Leva i en fantasi, sova i paradiset. Där allt är så underbart att till och med sötsliskiga, romantiska Hollywood-filmer kommer till korta. Någonstans där vi kan vara alldeles själva. Någonstans där allt är perfekt.

 Jag är inte deppig, har bara hamnat på ett ställe i livet jag aldrig varit förut. Där jag bestämmer över min morgondag. Där jag har all makt. Där jag inte längre kan skylla på någon annan om det skiter sig. Där jag har ansvaret för min egen lycka.
Jag vet att perfekta platser inte finns. Men jag ska skapa paradiset här. Med varm oboy, tända ljus och pudersnö. Med dig.