cabreu

Kras!
Igår var jag där. I den där scenen i filmen där någon tappar ett glas i golvet, det går i tusen bitar, den vita mattan färgas röd av vinet och allt blir dödstyst. Scenen som på något sätt ska visa hur personernas liv, drömmar och planer krossas tillsammans med glaset. Fast i mitt fall var det inget glas som krossades, ingen matta som färgades och ingen dödstystnad som trängde sig på. Ett enkelt samtal räckte. Och de ord som uttalades av den röst som fått mig att le inombords de senaste veckorna.

Inatt plockade jag upp skärvorna. Såg till att inte skära mig för mycket och torkade upp vinet. Funderade över vad mitt glas egentligen varit. Eller varit på väg att bli. Hur mycket hade jag egentligen förlorat? Hade jag förlorat?

Först idag insåg jag vad mitt glas varit. Vad jag förlorat. I varje sylvass skärva fanns en liten bit glädje, en liten bit förhoppning och en liten bit av rosa moln. Nu är jag tillbaka i verkligheten. Jag är inte längre tankspridd, går inte omkring med ett enormt leende på läpparna och har inte bara dig i mina tankar. Hjärtat fylls nu av vemod när jag tänker på dig. Fast jag inte vill kan jag inte värja mig. Hade jag sett dig på stan idag vet jag inte om jag hade hejat eller gömt mig. Och det gör mig ledsen.

Med ett enkelt samtal och några få ord lättade du ditt hjärta, berättade vad jag kunde förvänta mig och fyllde mitt hjärta med vemod.