cabreu

Jag är rädd. Rädd för att jag ska dö när som helst. Det är inte så att jag tror att någon kommer överfalla och mörda mig eller ens att jag kommer krocka med bilen och dö. Nej, nej. Men jag är rädd ändå. Rädd för att den största delen av mitt liv hittills gått ut på att förbereda mig för framtiden. Jag är alltid så försiktig och alltid så planerande. Jag har inte förmågan att leva efter klichéernas kliché: Carpe Diem. Jag kan bara inte. Det är nog inte många som kan det egentligen men jag önskar att jag åtminstonde vore lite bättre på det.

Jag vet hur det är när någon plötsligt försvinner ur ens liv. Jag har sett död på nära håll. Jag har till och med haft en nära-döden-upplevelse. Eller, jag kände paniken och minns att jag tänkte att jag skulle dö. Att jag skulle drunkna. Ingen behövde göra hjärt- och lugnräddning på mig men jag vet att det var nära. Det är nog för att jag är just så planerande och förberedande som jag längtar tills jag blir pensionär. Ja, du läste rätt. Jag ser pensionen framför mig som något underbart, när man kan resa jorden runt med sin gubbe och bara njuta av livet. När man kan påta i trädgården och berätta historier för sina barnbarn. När man har en katt och kanske en liten hund. När man inte längre bryr sig om världen går under imorn eller inte. Jag längtar till att kunna se tillbaka på den här tiden med ett leende på läpparna.  

Men någonstans blandas tankarna i bakhuvudet med den lilla klumpen i magen. För om jag inte kan njuta av livet nu, när alla säger att det är just i min ålder man har det som bäst, hur ska jag då fixa det som gammal? Men jag orkar inte forma känslorna till ord. Orkar inte och vill inte. Så jag tränger undan dem, för stunden i alla fall. Det finns så mycket annat jag ska göra nu. Jag måste ju förbereda mig för framtiden...