cabreu

Idag, andra dagen på utbildningen bar det av till räddningstjänsten. Där skulle vi lära oss hur man gör hjärt- och lungräddning, hjälper människor i chock och diverse andra akuta situationer som kan uppstå under en tågresa. Tydligen kan allt och lite till hända. Hur som helst. Det var två män i 45-års åldern som höll i utbildningen och när vi snackat i en mindre evighet säger en av männen; nu om en stund så kommer något att inträffa. En situation som jag vill att ni två (pekar på mig och tjejen brevid) ska lösa. Ni andra ska se på och säga vad ni tycker sen. Grejt tänkte jag. Så pratade vi på i ytterligare en stund och då hörs en duns och att någon skriker "Hjälp, kom och hjälp mig jag har huggit av armen"

Personen som skrek detta hade naturligtvis ett stort fejksår med massor av blod. Och det var bara för oss att agera precis som vi blivit instruerade. Först senare insåg jag att den där personen, killen, var en snygg person. Haha. Han var väl nåt år äldre än mig gissar jag, eftersom han jobbar inom räddningstjänsten men det kan inte vara många år. Åh, ju mer jag tittade på honom desto finare tyckte jag att han blev. Han joinade oss senare när det var fikapaus och verkade hur smart och trevlig som helst. Han hade sitt namn fastsytt på arbetskläderna och jag minns att jag läste det säkert tusen gånger. Och nu kan jag för mitt liv inte minnas vad han hette! Mer än att det var ett vanligt förnamn och att han hade två efternamn S...-Eriksson. Sällan jag kommer ihåg Eriksson men inte det ovanliga S-namnet. Suck. Nu kan jag ju inte ens googla honom :P

Men det finns kanske en chans ändå, vi ska dit imorn igen. Då för att släcka bränder. Och förhoppningsvis är han där. Det vore himlarns trevligt med en liten flört. Men jag ska börja med att minnas hans namn.