Forgive but not forget
Igår var en okej dag. Klarade säo-provet vilket innebär att jag inte måste läsa om allt igen :P Ringde Linda som tog sig in till stan och så sprang vi runt på alla möjliga affärer för att hitta något att köpa åt Ullis som fyllt 20. Det gick inte. Sorgligt nog kom både jag och Linda fram till att vi egentligen inte känner henne nu, på något sätt. Visst är hon samma Ullis när vi träffas och man kan koppla på samtalet som om man faktiskt träffat varandra under det senaste året. Men det har vi inte. Det är väl de gamla invanda rollerna som kommer tillbaka. "Tro inte att du har förändrats, att du blivit nån annan. Du är den samma som du var i låg-, mellan-, och högstadiet. Du är densamma som du var i gymnasiet." Fast alla vet att man förändrats. Jag och Linda hittade i alla fall mest saker till oss själva, naturligtivs. Men, så ramlade vi in på Riva och där fanns vår räddning i form av ett stilrent och snyggt halsband från Snö.
Skjutsade hem Linda till sig och åkte sedan hem. Hann äta en munk och slänga på mig mascara och en tunika, sen tillbaka till stan för att äta på restaurang. Det var jättekul att träffa Ullis igen :) Fattar inte att hon skaffat en tatuering. Är det bara jag som inte vill ha en tatuering just nu? Verkar som det. Aja.
Vissa vänner slutar aldrig att förvåna en. Som igår, vi har just satt oss ned och fått menyerna när Ullis frågar hur det egentligen gick med den där killen. Jag svarar att det inte gick alls med en ton som jag inbillade mig lät som att jag inte ville prata om det. Det hade inte varit något "förbjudet" ämne om det inte varit för att vi faktiskt var på en restaurang, ett ställe där till och med väggarna har ögon och öron. Jag hade kunnat prata om det om inte en viss person varit med i sällskapet. En person som jag inte är vän med och som jag inte vill ha något som helst att göra med. Det är då jag blir förvånad. För hon verkar inte alls ha fattat min underton. Hon börjar pladdra på om saker jag berättat bara för henne över en fika. Om saker han sagt. Vad hennes pojkvän tycker om sakerna han sagt. Hon säger vad han heter. I för- och efternamn. Allt detta går på två röda och jag sitter mittemot och hinner inte stoppa henne. Jag ser hur personen i sällskapet som jag inte är vän med fullkomligt sväljer hennes ord. Hur hon memorerar efternamnet. Och jag vill bara gråta. Sen kommer jag mig för och säger "Jag vill faktiskt inte prata om det" i en elak och frän ton. Ska man behöva stoppa sina "närmaste" vänner.
Hon som memorerade namnet har säkert redan googlat honom. Och hittat honom, för det gör man. Söker man på mig hittar man ingenting. Men han finns, honom hittar man snabbt. Inte för att det förändrar något, egentligen. Men jag känner mig kränkt.
Det som åter igen slår mig är att hon som berättat allt är en som jag kallar nära vän. Hon borde känna mig vid det här laget. Hon borde veta vad jag tycker är okej och inte. Jag förlåter henne, för jag har inte råd att mista någon. Men tro inte att jag inte kommer tänka på vad som lämnar mina läppar i fortsättningen. Tyvärr.
Skjutsade hem Linda till sig och åkte sedan hem. Hann äta en munk och slänga på mig mascara och en tunika, sen tillbaka till stan för att äta på restaurang. Det var jättekul att träffa Ullis igen :) Fattar inte att hon skaffat en tatuering. Är det bara jag som inte vill ha en tatuering just nu? Verkar som det. Aja.
Vissa vänner slutar aldrig att förvåna en. Som igår, vi har just satt oss ned och fått menyerna när Ullis frågar hur det egentligen gick med den där killen. Jag svarar att det inte gick alls med en ton som jag inbillade mig lät som att jag inte ville prata om det. Det hade inte varit något "förbjudet" ämne om det inte varit för att vi faktiskt var på en restaurang, ett ställe där till och med väggarna har ögon och öron. Jag hade kunnat prata om det om inte en viss person varit med i sällskapet. En person som jag inte är vän med och som jag inte vill ha något som helst att göra med. Det är då jag blir förvånad. För hon verkar inte alls ha fattat min underton. Hon börjar pladdra på om saker jag berättat bara för henne över en fika. Om saker han sagt. Vad hennes pojkvän tycker om sakerna han sagt. Hon säger vad han heter. I för- och efternamn. Allt detta går på två röda och jag sitter mittemot och hinner inte stoppa henne. Jag ser hur personen i sällskapet som jag inte är vän med fullkomligt sväljer hennes ord. Hur hon memorerar efternamnet. Och jag vill bara gråta. Sen kommer jag mig för och säger "Jag vill faktiskt inte prata om det" i en elak och frän ton. Ska man behöva stoppa sina "närmaste" vänner.
Hon som memorerade namnet har säkert redan googlat honom. Och hittat honom, för det gör man. Söker man på mig hittar man ingenting. Men han finns, honom hittar man snabbt. Inte för att det förändrar något, egentligen. Men jag känner mig kränkt.
Det som åter igen slår mig är att hon som berättat allt är en som jag kallar nära vän. Hon borde känna mig vid det här laget. Hon borde veta vad jag tycker är okej och inte. Jag förlåter henne, för jag har inte råd att mista någon. Men tro inte att jag inte kommer tänka på vad som lämnar mina läppar i fortsättningen. Tyvärr.
Kommentarer
Trackback