cabreu

Jag har fruktansvärda humörsvängningar, och nej, det är inte pms. Det är förtvivlan. Jag vet att jag inte är speciellt vacker, smart, rolig eller social. Jag vet det. Du skulle inte vända dig om på gatan om vi möttes. Jag står inte ut i en folkmassa, jag tar inte världen med storm och jag har inte ett hjärta av guld. Jag har höga krav på mig själv som någonstans bottnar i en urusel självkänsla och en desperat önskan och strävan efter att duga. Men hur bra jag än presterar tänker jag alltid att jag kunnat göra bättre, kunnat göra mer eller kanske snabbare.

Jag minns svenskanationella på gymnasiet. Jag fick mvg på alla delprov. "Jaha, okej. Räcker det till ett mvg i slutbetyg?" var min kommentar. Min lärare fick upplysa mig om att det var väldigt bra och ovanligt att någon fick mvg på alla delprov. Och att jag borde vara skitnöjd. Mhm. Två leenden och något axelryck senare var det glömt. Jag kunde ju ha skrivit lite bättre, tänker jag i bussen på vägen hem. Omformulerat den där meningen. 

Jag gör mitt bästa för att bli stark, jag försöker ändra på hur jag behandlar både mig själv och andra. Jag försöker. Men när jag lyckats en aning så rämnar allt igen. Fysiken vägrar fastna i skallen, hur mycket jag än läser. Kanske är jag en "samhälletjej" trots allt. Naturämnen är helt enkelt inte min grej. Eller så har jag kanske blivit så hårt skolad och formad efter samhällstänkande att jag inte fixar att byta nu. 

Jag letar, jag letar och jag finner det jag söker. Två ögon som stirrar rätt in i mina, genom en kameralins. Och det hugger till i hela kroppen. Skit också. Du ler. Jag vill skrika och gråta och svära och slåss. Ta med mig bort, håll om mig tills jag slutar skaka.