Inga problem
Egentligen borde jag inte blogga, för jag har ingenting att säga. Men men. Satt som vanligt och läste lite Ronnie-krönikor och kände mig halvt inspirerad. (Nej, förvänta dig ingenting i den stilen) I en krönika berättade han att han blivit skrämd av att se sitt eget ansikte reflekteras i tunnelbanefönstret en gång. Det har jag också varit med om. Men det var inte i någon tunnelbana i Stockholm, nej, det var på den alltid lika heta stadsbussen som min scen utspelade sig.
När jag gick på mellanstadiet sa en av mina dåvarande vänner "Det är bara folk med bruna ögon som kan se tom ut i blicken. Vilken tur du har som har bruna ögon" Hon snackade om den tomma blicken som det ultimata tillståndet att vara i. Och jag och mina bruna ögon övade på att vara tomma. Men vi lyckades aldrig. Det fanns alltid någonting i omgivningen som fångade vårt intresse. Då var jag grymt besviken.
Flera år senare sitter jag på den där stadsbussen i alla fall. Alla mina vänner bor i stan, jag åker ensam 20 minuter för att komma hem. Välkomen till bushen liksom. Ändå ska man inte klaga, det går ju bussar var femtonde minut. Det är vinter utan snö, vilket betyder att det är ett kompakt mörker som susar förbi utanför fönstret. Chauffören har valt att ha full belysning i bussen. Inte det bästa som finns när allt man vill är att dra ner mössan över ögonen och sova. Men det är bara ett av alla i-landsproblem jag brottas med i min vardag. Jag sitter där på bussen i alla fall, och jag stirrar ut genom rutan. Jag ser mig själv i den. Jag stirrar ömsom på mig, ömsom på mörkret utanför. Världens lugnaste låt spelas i min mp3. Allt är så tyst och lugnt att jag glömmer bort att andas. Sedan ringer telefonen och jag kippar efter andan för att ens få ur mig ett hallå.
Det är först senare, på kvällen som jag inser att jag under hemresan haft den så oerhört åtråvärda tomma blicken. Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen. Grattis, din dröm gick i uppfyllelse, du kan se lika blåst ut som omslagstjejerna på Slitz. Fast de ser ju mest fejkkåta ut. Men jag har i alla fall sett tom ut, och det stör mig att jag inte vet om det är ett steg framåt eller bakåt i utvecklingen. Jag blir verkligen aldrig nöjd. Inte ens när jag har det jag drömt om. Det smakar inte lika gott då.
Förresten. Flera dagar har jag hört Snook - Inga problem. Jag hatar att känna mig träffad.
När jag gick på mellanstadiet sa en av mina dåvarande vänner "Det är bara folk med bruna ögon som kan se tom ut i blicken. Vilken tur du har som har bruna ögon" Hon snackade om den tomma blicken som det ultimata tillståndet att vara i. Och jag och mina bruna ögon övade på att vara tomma. Men vi lyckades aldrig. Det fanns alltid någonting i omgivningen som fångade vårt intresse. Då var jag grymt besviken.
Flera år senare sitter jag på den där stadsbussen i alla fall. Alla mina vänner bor i stan, jag åker ensam 20 minuter för att komma hem. Välkomen till bushen liksom. Ändå ska man inte klaga, det går ju bussar var femtonde minut. Det är vinter utan snö, vilket betyder att det är ett kompakt mörker som susar förbi utanför fönstret. Chauffören har valt att ha full belysning i bussen. Inte det bästa som finns när allt man vill är att dra ner mössan över ögonen och sova. Men det är bara ett av alla i-landsproblem jag brottas med i min vardag. Jag sitter där på bussen i alla fall, och jag stirrar ut genom rutan. Jag ser mig själv i den. Jag stirrar ömsom på mig, ömsom på mörkret utanför. Världens lugnaste låt spelas i min mp3. Allt är så tyst och lugnt att jag glömmer bort att andas. Sedan ringer telefonen och jag kippar efter andan för att ens få ur mig ett hallå.
Det är först senare, på kvällen som jag inser att jag under hemresan haft den så oerhört åtråvärda tomma blicken. Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen. Grattis, din dröm gick i uppfyllelse, du kan se lika blåst ut som omslagstjejerna på Slitz. Fast de ser ju mest fejkkåta ut. Men jag har i alla fall sett tom ut, och det stör mig att jag inte vet om det är ett steg framåt eller bakåt i utvecklingen. Jag blir verkligen aldrig nöjd. Inte ens när jag har det jag drömt om. Det smakar inte lika gott då.
Förresten. Flera dagar har jag hört Snook - Inga problem. Jag hatar att känna mig träffad.
Kommentarer
Trackback