cabreu

Idag fikade jag med en kompis. En kompis som inte visste att jag "lagt ner" dig. Eller snarare att jag lagt ner tankarna på vad vi kunnat bli. Anyhow. Hon visste inte, så jag berättade. Jag berättade att du sagt att ditt rum var för litet för att jag skulle kunna sitta på sängen och se på dig medan du packade dina väskor för att resa bort. Jag berättade med dina ord;
"Alltså, mitt rum är egentligen inte gjort för mer än en person. Det är ett bra ställe att ha typ förfest på. Eller efterfest. Eller att sova i. Eller att ha sex i... kan jag tänka mig."

Och det var när jag formade dina ord med mina läppar som jag någonstans insåg hur du såg på mig. Jag skulle ha varit övergångsperioden. Jag skulle ha varit din the-best-way-to-get-over-someone-is-to-get-under-another-person. Och samtidigt som jag blev förbannad och ledsen över att det var så blev jag samtidigt lite lättad. För du hade hjärta nog att inte vilja såra mig. Hjärta nog att säga; jag kan inte ge dig vad du vill ha. Och låta mig gå.

Det skulle fortfarande kännas konstigt att se dig. Och om du ringde och sa att du ändrat dig vet jag inte om jag skulle ta tillbaka dig. Tro det eller ej. Men idag var nog första dagen som jag tänkte på dig med en antydan till leende på läpparna. Det var i alla fall inte vemod som fyllde mitt bröst. Men nu ber jag att du ska lämna mig, för jag är less på att tänka på dig.