cabreu

Jag trodde att det bara var små tonårstjejer som sysslade med kändiskärlek. När jag var yngre var det lika självklart att vara kär i någon BackStreetBoys-medlem som att dricka vatten. Fast man drack inte vatten, man drack cola. Och de "populära" drack folköl. Oh, well. Jag var i alla fall inte något större BSB-fan och skaffade mig därför bara en medlem på måfå, för att inte vara utan någon. Eftersom det vore en dödssynd. Mitt val förr på Howie, killen med rådjursögonen. Inga affischer på honom prydde någonsin mina väggar, jag äger inte en enda BSB skiva och jag vet inte hans efternamn.

Det var antagligen bristen på tidig tonårskärlek som gjorde att jag senare, något år äldre, föll för allas vår Josh  Hartnett. Han förärades en affisch på väggen. Tro det eller ej. Sen kom Orlando Bloom perioden. Då var det datorn som blev fullproppad med beundrarbilder. Efter det var det en utländsk halvkändis som fångade mitt intresse. Pedro. Han var med i något som närmast kan liknas vid svenska "fame factory". Han fick mig till och med att gråta när han åkte ur tävlingen. Jag vet att han var långt ifrån bäst på att sjunga, men han fick en bit av mitt tonårshjärta och har det fortfarande.

Men, jag anser att mina beundrarperioder varit relativt korta och inte speciellt djupa. Det är nog därför jag idag, flera år äldre, blandar ihop min beundran och fantasibild med kärlek. För jag har en crush på Ronnie Sandahl. Jag skulle antagligen gifta mig med honom imorgon, om han friade. Skämt å sido. Men jag är beroende av honom. Nuförtiden är det så fiffigt ordnat att man kan kalla sina förlängda tonårsförälskelser för frikort. Det är ett sätt att drömma, fantisera och sukta efter något ouppnårligt utan att få det dåliga samvetet eller massa gräl på köpet. Så, eftersom det är tillåtet att drömma och ha frikort, Ronnie Sandahl och Anders Wendin, om ni någonsin skulle snubbla över min blogg är det bara att hojta. För ni är mina frikort.