cabreu

Jag har insett att man kan känna en person utan att egentligen komma den nära inpå livet. Idag lärde jag känna en sida av en nära vän jag inte hade en aning om fanns. Det låter corny när jag säger det men det var vackert. Jag kände mig priviligerad som fick lära mig lite mer om henne. Jag önskar att jag också hade kunnat vara lite mer öppen mot henne med saker ur mitt liv. Men jag funkar nog inte på samma sätt. Jag släpper sällan eller aldrig någon inpå bara skinnet, även om jag vill. När jag försöker känns det lite som om jag blottar strupen. Här liksom, skär när du vill. Och det är nog den känslan jag flyr ifrån. Känslan av att ge mer makt åt någon annan än man önskar.

Igår insåg jag att du inte var den personen jag trott. Man tar inte viktiga saker över telefon. Punkt slut. Men det var kanske viktigare för mig än för dig? Du hittade någon att roa dig med ibland, jag fann en potentiell pojkvän. Jag antar att det skiljer mer mellan att vara 20 och 26 än jag trodde. I alla fall när det gäller relationer. Det sorgliga är att jag verkligen gillade dig. Verkligen. Det var skönt när vinden blåste tårar i ögonen på mig idag. Då kunde jag torka dem och låtsas att det var tårar för dig. Någon minuts fejkad självömkan var skönt. 

Nu hoppas att jag träffar någon som älskar mig, som jag kan älska tillbaka. Någon som jag vågar blotta både mitt hjärta och min strupe inför. Jag vill så gärna.