cabreu

Såg dig i tidningen idag. Läste ditt namn i artikeln. Och jag trodde inte att det var så, eller rättare sagt, jag ville inte att det skulle vara så. Men det gjorde lite ont. Inte den starten på en lördag jag ville ha. Inte den helgen jag behövde nu. Det har varit en intensiv vecka. Så mycket saker som har gått åt helvete, så mycket som krånglar, så mycket som ger mig huvudvärk.

När jag inte svarar när vänner pratar med mig, när jag glömmer bort vart jag ska köra, när jag inte kan tänka logiskt och när jag inte kan glömma dig skyller jag bara på att "jag är tankspridd idag, lite off". Och ingen höjer på ögonbrynen längre. Hade jag sagt det för ett år sedan hade alla trott att världen skulle rämna, jag var hon med koll. Hon som visste när och vart och hur saker och ting skulle göras. På sista tiden har jag varit tankspridd ofta.

Jag brukar ha flyt med saker och ting. Så jag ber att jag ska ha flyt den här gången. Men prata inte med mig nu, för jag vet varken ut eller in på någonting. Fråga inte för jag kommer inte att svara. Inte nu. Ring om en vecka eller två, då har jag nog samlat mina krafter och kommit ur det här. Men nu orkar jag inte.