cabreu

Idag kan jag inte sluta gråta, för jag tänker på hon som gått bort. Visst tyckte jag att det var fruktansvärt, visst var jag ledsen förut. Men idag kom verkligheten ikapp. Tur att jag inte måste gå i skolan, bara sitta hemma och jobba. Sa till Hanna igår att jag skulle gå på stan med henne idag, men jag vet inte om jag orkar. Kraften försvinner med tårarna känns det som. Hur jag ska få ihop mitt arbete är en gåta. Och jag känner mig självisk för att jag tänker på mitt dumma skolarbete när en människa har dött. Allt blir så smått, så meningslöst.