cabreu

Idag fick jag reda på att en vän till familjen gått bort. Världens snällaste människa, verkligen. Hon hade alltid tid för allt och alla, brydde sig, ställde upp. Hon var trebarnsmor och älskad hustru. Hon var sina föräldrars allt. Men så kom sjukdomen, till hon som levde ett lugnt, harmoniskt och hälsosamt liv. Sjukdomen kom till personen som jag firat många nyårsaftnar med, vars barns födelsedagskalas jag varit på så länge jag kan minnas och den kom till henne som vi ätit middagar och diskuterat drömmar och framtidsplaner med.

En frisk människa som insjuknade hastigt. En människa som världen verkligen behövde och som kommer att saknas av många har lämnat oss. Det gör så ont i mig. Jag tänker på hennes barn, alla i min och min systers ålder. Jag tänker på hennes man och hennes föräldrar. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Att "beklaga sorgen" låter så fel i mina öron, så otillräckligt. Jag önskar att de tar sig ur det här på bästa sätt. Vad nu det innebär.

Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta.


Quando o meu corpo
apodrecer e eu for
morta
Continuará o jardim, o
céu e o mar,
E como hoje igualmente
hão-de bailar
As quatro estações à
minha porta.
Outros em Abril
passarão no pomar
Em que tantas vezes eu
passei,
Haverá longos poentes
sobre o mar,
Outros amarão as
coisas que eu amei.
Será o mesmo brilho, a
mesma festa,
Será o mesmo jardim à
minha porta,
E os cabelos doirados
da floresta,
Como se eu não estivesse morta.

Miguel Sousa Tavares